Assad och etnicitetens betydelse i syriska inbördeskriget

Det har nu gått 7 år sedan början på den konflikt som kommit att kallas syriska inbördeskriget, en term vars riktighet i och för sig kan diskuteras. Konflikten tog sin början under arabiska våren med demonstrationerna i staden Daraa belägen mot den jordanska gränsen. Konflikten i Syrien kom i väst att främst beskrivas som sekulära demokraters försök att omkullkasta den auktoritära Assad-diktaturen. Först långt senare har fokus ökat på konfliktens sekteristiska aspekter och ännu tycks debatten i väst dra sig för att belysa dessa sidor av kriget. Det går dock att hävda att konfliktens sekteristiska skiljelinjer har varit tydliga redan från början.

 

Syrien – ett delat land

Syrien är ett land med komplex etnisk sammansättning. Att sätta siffror på demografin är inte enkelt, men klart är att majoriteten av landets invånare utgörs av sunniaraber som före konfliktens början ofta anses ha utgjort ca: 65 % av befolkningen och utgör majoriteten i de flesta, men inte alla områden. Ungefär 10 % av befolkningen utgörs av landets kurder som främst är bosatta i landets norra provinser motsvarande de områden som brukar tillräknas Kurdistan. En del kurder har emellertid lämnat sina traditionella områden och bosatt sig i icke-kurdiska städer, där bland annat Aleppo kom att få betydande kurdiska stadsdelar. Kurderna är typiskt sätt också sunniter men den etniska aspekten skiljer dem från sunniaraberna. Ytterligare ca 10 % av den syriska befolkningen utgörs av Alawiterna som traditionellt är bosatta i landets västra delar mot kusten men där många även flyttat till de större städerna, inte minst Damaskus, tack vare att president Assad själv tillhör Alawiterna och att många Alawiter därmed fått tillgång till höga poster inom staten. Den Alawitiska minoriteten kan egentligen anses utgöra en egen religiös grupp men kan slarvigt betraktas tillhöra shiiterna för enkelhetens skull. Trots gruppens ringa storlek är den av stor vikt i inbördeskriget då Assad till stora delar har byggt sin maktbas på alawitisk lojalitet. Vidare utgjordes ungefär 10 % av befolkningen av den särskilt för västvärlden så viktiga kristna minoriteten. De kristna finns spridda i Syriens städer med viktiga populationer i bland annat Homs och Latakia men även Damaskus och Aleppo. Resterande delar av befolkningen utgörs av bland annat druserna bosatta främst kring landets södra delar och ismailierna främst bosatta öster om Hama. Siffrorna kan säkert diskuteras men fyller i alla fall funktionen att ge en fingervisning över hur den etniska sammansättningen i landet har sett ut.

 

Konfliktens etniska skiljelinjer

När situationen i Syrien väl urartade till ett inbördeskrig förvandlades kartan till ett lapptäcke över områden som kontrollerades av en mängd olika grupperingar. Konflikten kom att dela områden och städer kring vad som vid en första anblick kan förefalla vara godtyckliga linjer. Tittar man närmare på konfliktens gränsdragningar blir det dock tydligt att de sammanfaller med redan tidigare dragna linjer, nämligen uppdelningen mellan de olika etniska grupperna i landet. Konflikten tog sin början i staden Daraa mars 2011 i form av protester mot Assad. Trots försök att stävja upproret spred det sig snabbt till kringliggande områden. Ett närliggande område i regionen som dock förhöll sig skeptiskt till proteströrelsen var provinsen As Suwayda. Sett ur den i väst förhärskande uppfattningen att syriska inbördeskriget bör ses som ett folkets demokratiska uppror mot en mordisk regim förefaller det ologiskt att proteströrelsen inte skulle sprida sig till As Suwayda. Området tillhör på inga vis Syriens mer gynnade områden utan får som glesbefolkat bergsområde snarare sägas vara ett område i syriska statens periferi. Det finns dock en viktig skillnad mellan As Suwayda och Daraa. När den senare staden med omnejd domineras av sunniarabisk majoritet är staden As Suwayda den enda stad i Syrien där den drusiska minoriteten faktiskt utgör majoritet. Samma tydliga mönster kan man se om man tittar på hur upproret spred sig till övriga städer i Syrien. Tittar man på exempelvis städer som Homs och Latakia som är städer tydligt uppdelade mellan olika folkgrupper kom upproret att snabbt få fäste i städernas sunnimuslimska population medan resterande stadsdelar förhöll sig antingen passiva eller direkt fientliga till upprorsrörelsen. De flesta sammanstötningarna ägde rum mellan städernas sunnimuslimska och alawitiska distrikt. Ett ännu tydligare exempel på sekteristisk uppdelning i konflikten finns att finna i den övervägande sunnimuslimska Idlib-provinsen. Provinsen är idag kontrollerad av mestadels extrema element av den så kallade rebellrörelsen. Strax norr om staden Idlib ligger dock de två små byarna Foua och Kafriya med övervägande shiamuslimsk befolkning som alltsedan 2015 har kommit att utgöra en belägrad regeringskontrollerad enklav i det rebellkontrollerade området. Även huvudstaden Damaskus kom att delas upp utifrån etnisk tillhörighet i ett lapptäcke av ömsom rebellkontrollerat och ömsom regeringskontrollerat område där högaktuella östra Ghouta utgör ett typexempel på ruralt sunnidominerat missnöjesområde. Sammanfattningsvis finns det alltså många exempel på hur inbördeskrigets karta har dragits utifrån etniska och religiösa skiljelinjer.

 

Minoriteternas relation till Assad

Vad beror då minoriteternas stöd till Assad på? Vad gäller den alawitiska minoriteten kan man hävda att de gynnas av nuvarande styre där Assad-familjen själv som alawiter har sett till att många inom folkgruppen fått betydande poster inom staten. Alawiternas stöd för Assad skulle därmed kunna förklaras i rent egenintresse såtillvida att man vill behålla sin upphöjda samhällsposition. En sådan förklaring skulle således kunna fungera för den alawitiska minoriteten men hur är det med landets övriga minoriteter? Gällande druserna har relationen till det styrande Baath-partiet generellt varit ansträngd bland annat till följd av att gruppen stödde den förlorande mer moderata falangen av regerande Baath-partiet i statskuppen 1966 som ledde till att Bashar al-Assads far Hafez al-Assad fick posten som försvarsminister och därifrån kunde ta makten fyra år senare. Druzernas ställning i statskuppen ledde till att många inom gruppen förlorade sina maktpositioner och flera fick gå i exil. Trots att Hafez al-Assad senare kom att lätta på repressalierna mot druserna har det länge varit spänt läge mellan druserna och regeringen. Mot bakgrund av den historiska kontexten borde revolten mot Assad ha utgjort ett gyllene tillfälle för druserna att återta förlorade maktpositioner. Ändå valde det drusiska samhället i stort att först ställa sig tvekande inför revolten för att sedan aktivt stödja Assad. Samma sak kan sägas om den kristna minoriteten vars tynande tillvaro i en av kristendomens äldsta regioner fortsatte under Assads styre och de kristna har inte kunnat räkna med några fördelar liknande de som alawiterna har fått. Syrien under Assad fortsatte i praktiken att vara ett muslimskt styre där kristna på olika vis behandlas sämre än muslimer. Trots brist på lojalitet med Assad har den stora majoriteten av det kristna samhället i Syrien valt att ställa sig på regeringens sida i konflikten.

En generell förklaring till minoriteternas stöd för Assad går alltså inte att finna i politiska fördelar utan måste sökas på annat håll. Och den största grunden för minoriteternas stöd för regeringen är mycket mer fundamental än enbart politisk vinning och handlar helt enkelt om den egna gruppens existens. Visst, ett scenario där Assad förlorar makten skulle innebära att alawiterna tappar sina maktpositioner men det skulle även innebära något mer långtgående än så. En minoritet som så tydligt associeras till Assad och regeringen skulle knappast undgå repressalier vid ett sunniislamistiskt maktövertagande. Samma slutsats drog druserna när de först ställde sig avvaktande till revolten för att sedan, allteftersom det blev tydligare att det påstått demokratiska upproret drog åt ett sunnitiskt islamistiskt håll, ställa sig på Assads sida. Det kan inte ha varit en svår slutsats att dra att ett maktövertagande av någon av rebellrörelserna, varav den starkaste numera utgörs av syriska Al-Quaida, inte skulle vara fördelaktig för druserna med sin egen hemlighetsfulla religion som knappast skulle ses som rättrohet i rebellernas ögon. På samma vis är det lätt för de kristna i landet med lång erfarenhet av att leva under muslimskt förtryck att inse att kristendomen under rebellrörelsens eller för den delen IS regim inte kommer ses som ett i längden accepterat inslag i landet. Minoriteterna lär ha stärkts allt mer i denna övertygelse desto tydligare revoltens islamistiska inslag visade sig, inte minst i förekommande etniska rensningar av shiiter och kristna. Den genuina rädsla som islamistisk aggression har skapat bland landets minoriteter märks tydligt i flyktmönstren. Respektive minoritet tenderar att flytta från sina relativt nyvunna platser i främst storstäderna tillbaka till landområden traditionellt typiska för det egna folket, i alawiternas fall kustområdet runt Latakia och Tartus och i Drusernas fall området As Suwayda. De kristna som främst uppehåller sig i traditionella områden i de större städerna har i proportionellt stor utsträckning lämnat Syrien jämfört med andra grupper då de saknar motsvarande utstakade områden att självklart ta sig till. I svåra tider blir lojaliteten till den egna gruppen helt enkelt viktigare då den i yttersta fall kan utgöra garanten för den egna överlevnaden.

 

Väst ohållbara position

Mot bakgrund av vad som redogjorts för ovan är det viktigt att hålla den sekteristiska aspekten i minnet när man bedömer läget i Syrien och ha klart för sig de rent existentiella överväganden som stora delar av det syriska folket tvingas göra. Mot bakgrund av dessa i högsta grad reella hotbilder är det orimligt för att inte säga djupt omoraliskt av västvärlden att helt utan konsekvensanalyser för minoriteterna fortsatt stå på rebellernas sida, och borde ha varit så redan under ett tidigt stadium i kriget. Att ha invändningar mot Assads sätt att sköta landet är inte märkligt men varje rimlig bedömare av läget i Syrien måste se det uppenbara i att nuvarande regering ensam står som tänkbar garant för fortlevnaden av ett multietniskt Syrien och enda barriären mot en oundviklig utveckling mot sunnitisk extremism. Alla tendenser från västvärlden och i synnerhet USA att vägra inse orimligheten i att fortsatt understödja rebellrörelsen riskerar att leda till ett långsiktigt kaos i den multietniska region som mellanöstern utgör. Vad regionen behöver är ökad stabilitet mellan folkgrupperna, inte att ett land i regionens mitt skall förvandlas till en islamismens maktbas. Assad och Baath-partiets nationalism och relativt sekulära grundsyn erbjuder, oavsett vad man anser om styret i övrigt, möjlighet till fortsatt samvaro i landet för samtliga etniska grupper. En sådan omvändning i ”syrienfrågan” skulle emellertid innebära att USA med allierade måste överge sina geopolitiska maktsträvanden i regionen och således acceptera en stärkt maktposition för ärkefienderna Iran och Ryssland. Jämfört med det katastrofala scenariot att långsiktigt gräva ner sig i ytterligare en konflikt till synes utan ände likt situationen i Afghanistan bör en nedtrappning i Syrien på sikt ändå vara att föredra ur USA:s synpunkt. Detta inte minst mot bakgrund av de enorma resurser och risker som en tillräckligt stor upptrappning för att vända det militära läget i nuvarande situation skulle innebära. Assad har alltsedan 2015 stärkt sin position kraftigt i landet och regeringen kontrollerar nu återigen majoriteten av landets yta för att inte säga den stora majoriteten av befolkningen.

Med dessa aspekter belysta skall man givetvis inte överdriva de sekteristiska aspekterna såtillvida att man låter dem ensamma stå som förklaringsmodell för hela konflikten. Man bör även väga in exempelvis geopolitiska intressen från utomstående makter, social och politisk oro, energipolitiska och ekonomiska aspekter och så vidare. Dessa skulle kunna bli föremål för helt egna artiklar. Det är även viktigt att inte se den sunnitiska gruppen som enbart extremister då Assads maktbas även till stor del vilar på trogna sunniaraber i alla delar av statsapparaten. Stora delar av den sunniarabiska befolkningen delar helt enkelt inte IS, Al-Qaida eller motsvarande gruppers extrema världsbild. Under tiden konflikten fortgår kommer västvärldens inställning förmodligen vara avgörande för om vi kommer se en upptrappning i mellanöstern eller kan se fram emot en länge efterlängtad period av fred och återuppbyggnad för det syriska folket.

Simon Logren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: