Christopher Lasch och meritokratins svagheter

Vad tusan ska man med en samhällselit till? Finns det en sådan idag? Och kan det vara så att meritokrati är garanten för att få en riktigt oansvarig sådan?

Frågan är extra brännande när begreppen populism, elit och folk duggar tätt i debatten. Christopher Laschs bok ”Eliternas uppror och sveket mot demokratin” är mycket spännande läsning rörande dessa frågor. Nyligen recenserades han fördelaktigt i Axess av Svante Nordin. Den lundensiske idéhistorikern ger där en allmän introduktion till Christopher Lasch och dennes teorier om västerlandets eliter. Med rätta lyfter Nordin även fram hur Lasch, som skriver under tidigt 90-tal, i backspegeln stundtals blir kusligt profetisk i sina förutsägelser.

En startpunkt hos Lasch är att den spanske filosofen José Ortega y Gasset hade en poäng när han talade om ett samhällsuppror. Lasch menar dock att detta inte genomförts av några folkliga ”massor” utan av de västerländska samhällenas politiska eliter. Lasch som själv hade vänsterbakgrund var försiktig med att tala om dessa eliter som en klass. Elitgruppernas ställning har inte nödvändigtvis en koppling till produktionen. De flesta är ”arbetare” i bred bemärkelse, de är inte kapitalägare i stor skala. Istället handlar det om gemensamma konsumtionsmönster, likartade mentaliteter och närbesläktade yrkeskårer. Konsumtionen handlar här om sammankopplingen med en global marknad, i USA till exempel de grupper av västkustamerikaner som inte primärt identifierar sig med amerikanska inlandet utan med Stillahavsregionen. Arbetsmässigt rör man sig i yrkesgrupper som journalister, universitetslärare och mellanchefer.  Vad gäller mentaliteterna skräder Lasch inte orden utan talar om klassförakt som en central del av denna världssyn. Man ser ner på genomsnittsamerikanen och har svårt att förstå varför ens privata livsstilsval av ekologisk kost ”inte väcker entusiasm överallt”. Ledorden är öppenhet, framsteg och globalisering. Majoritetsamerikanen och hans värderingar ser man med yttersta skepsis på.

En intressant samtida redogörelse för denna missmatchning möter oss i J.D Vance bok ”Hillbilly Elegy” som behandlar hans arbetarklassuppväxt i Ohio. Han beskriver vilken avgrundsdjup kulturell spricka som finns inom många västerländska samhällen. Både Lasch och Vance pekar också mot att denna spricka dessutom verkar fördjupas över tid.

Den specifika värdering hos eliterna som Lasch lyfter fram som en av idéerna par excellence är meritokratin. Vid sidan av andra åsikter, menar han, finns få andra som är så centrala som denna. Tanken grundar sig på den liberala förhoppningen att genom hårt arbete kan varje människa trots sina förutsättningar vis födseln ansluta sig till den politiska eliten. Argumentet är både centralt för att motivera den egna upphöjda samhällspositionen, men också att visa på att maktgruppen fortfarande är någorlunda öppen. Bland mycket av Laschs kritik av den moderna samhällsutvecklingen, är kanske denna en av de mest intressanta och egensinniga.

Det svagaste argumentet mot meritokratin, som också noteras av Lasch, är att påpeka att meritokratierna verkar misstänkt ärftliga. Detta är en bra invändning: De personer som har de bästa meriterna tenderar oproportionerligt att komma från välbemedlade familjer och områden. Detta argument är dock inte vidare konstruktivt. Ett system kan vara optimalt, utan att samtidigt leverera storslagna resultat. Den givna lösningen på detta problem borde då också vara att modifiera systemet, och göra det ännu mer meritokratiskt.

En långt starkare invändning som lyfts fram av Lasch är istället meritokratins alltför starka fokus på individen. Meritokrati må vara det mest rättvisa för den enskilde individen, men frågan är om det i slutändan gynnar samhället. Kan det vara så att meritokrati i själva verket skapar incitament som gynnar oansvarighet? Att ha bäst meriter är ju inte nödvändigt synonymt med ett mandat att agera, eller att ta ansvar.

Lasch går ännu längre och kallar den moderna eliten för en antiaristokrati. Han är sannerligen ingen vän av någon traditionell aristokrati, men påpekar att denna, trots sin närmast oräkneliga lista av laster, samtidigt hade plikter; plikter som inte uppkom ur duglighet, utan ur arv. Fördelen med detta var då att arvet var något man behövde leva upp till i varje generation, inte något man kunde luta sig tillbaka mot. Samtidigt ser han hur den traditionella aristokratin var extremt mån om sitt rykte, då uppdragen skulle gå i arv och titlarna inte devalveras genom att ätten som helhet kom i vanrykte. Meritokratin tillåter ingen sådan självsanering. Varje misslyckande blir individuellt, och försvinner tillsammans med sin gärningsman.

Ett ytterligare argument värt att titta närmare på som lyfts fram av Lasch är klassargumentet. Lasch utgår ifrån att klassamhället som realitet är konstant. Alla västerländska samhällen består av en arbetarklass, en medelklass och en elit. Om detta förhållande förväntas bestå är det önskvärt att alla klasserna har liknande möjligheter att göra sina röster hörda. Inte bara genom val, utan även genom ren representation. Om de smartaste och mest ambitiösa i arbetarklassen då sugs upp av eliten, innebär inte detta att arbetarklassen förlorar sina bästa potentiella företrädare? Detta argument känns spontant märkligt, eftersom det kan ses som en uppmaning att inte utveckla sig själv eller göra de yrkesval man önskar. På det individuella planet är det antagligen direkt destruktivt. På det samhälleliga planet är poängen dock god. Om arbetar- och medelklassen tömts på talanger – vilka ska då i debatten företräda deras intressen och värderingar?

Christopher Lasch definierar själv in sig i den politiska tradition han kallar populism. Detta begrepp ska inte ses med ett raster från 2010-talets politiska dagstrider. Lasch vill istället se en lång amerikansk tradition i denna anda, delvis tillbaka till den amerikanska revolutionen. Detta är ett slags blandning av kritik mot banker och statliga monopol, en stark betoning av familjen och religiositet som civilsamhällets bas och ett starkt frihetspatos kombinerat med vördnad för den amerikanska nationen. Vad som med europeiska ögon kanske kan kallas ett typiskt amerikanskt sätt att se på livet. Som politiska företrädare för denna tradition ser han så olika personer som Abraham Lincoln, Andrew Jackson och Franklin D. Roosevelt. Den bärande delen av denna tradition som Lasch målar upp är upplyftandet av medelklassen. I svensk kontext skulle vi antagligen tala om arbetarna och tjänstmännen: den övre arbetarklassen och den lägre medelklassen, deras perspektiv och deras preferenser. Vad är då Laschs lösning för att återge denna grupp ett större inflytande i samhället?

Laschs eget svar är demokrati. Att motverka all form av elitstyre i politiken. Att göra motstånd mot varje form av expertvälde. Detta är anledningen till att Lasch viger ett helt kapitel åt den för européer smått obegripliga striden under amerikanskt 1800-tal huruvida lönearbete är förenligt med demokrati. Lasch visar här hur omfattande konsensus var kring svaret nej. Endast i ett land av självägande bönder eller hantverkare kan verklig demokrati existera, var majoritetsåsikten. Hur uppträder också en svaghet i Laschs resonemang. Trots sina utvikningar om forna tiders aristokrater, återstår frågan om det inte alltid finns en elit i samhället. Här skulle till exempel Vilfredo Paretos tankar om samhällseliter kunna lyftas fram. Även Laschs idealdemokrati skulle väl automatiskt få en samhällselit? Specialiseringen i sig själv tvingar väl fram detta? Detta verkar vara lika mycket en konstant som klassamhället självt.

Något klockrent svar hur relationen mellan elit och majoritet ska se ut kommer alltså inte från Lasch. Det han dock argumenterar mycket väl för är något annat. Av de modeller man kan välja för att organisera sitt samhälle, verkar expertstyre och politisk meritokrati tillhöra de klart sämre.

 

Hugo Fiévet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: