Kort reflektion över det italienska valet

Efter att resultaten från valet i Italien börjat publiceras drabbades återigen experterna och de stora tidningarna av en chock. Italienska valet har medfört ännu en valutgång som, i likhet med Brexit, Trumps valseger eller för den delen Sverigedemokraternas frammarsch på hemmaplan, få tycks ha kunnat förutse. Återigen är en slutsats man kan dra att konventionella prognoser och valundersökningar inte längre är att lita på.

Speciellt i Italienska valet är bland annat att partiet Lega, före detta Lega Nord, med Matteo Salvini i spetsen tycks mer än fyrdubbla sitt resultat jämfört med förra valet.

Lega Nord föddes ur tanken om norditaliensk separatism och skapandet av en autonom stat, Padanien. Partiet bottnar sålunda i frågan om den italienska nationalstatens legitimitet, som följt landet sedan dess bildande. Lega Nord har därför till följd av sin inriktning främst funnit sitt stöd i Italiens nordliga provinser.

Med Matteo Salvini vid rodret tycks partiet dock ha flyttat fokus till invandringsfrågan och tagit bort ”Nord” ur namnet för att kunna locka fler väljare från söder. Italien har drabbats hårt av inströmningen av främst afrikaner som ankommer till Italiens kust som med sina stora antal och medföljande problem alltmer prövar italienarnas tålamod. Partiets strategi verkar ha slagit väl ut rent väljarstödsmässigt – det skall bli intressant att se siffror på hur de olika regionerna har röstat.

Salvini har lovat att ta tag i problemen och förordar ett stopp i mottagandet samt repatriering av stora mängder immigranter. Partiet är även i grund och botten EU-skeptiskt och anti-globalistiskt, även om Salvini har tonat ner den retoriken något för att minska friktionen vid ett eventuellt samarbete med Berlusconis gamla parti Forza Italia, som väl får sägas representera den mer etablerade liberalt anstrukna högern (som inte gjorde så bra ifrån sig i valet). De flesta hade förväntat sig att Forza Italia skulle kunna regera med stöd av bland annat Lega vid en vinst för högerkoalitionen, men nu tycks det istället bli Salvinis roll att diktera villkoren i samarbetet – en stor skillnad mot när Berlusconi kunde stödja sig på ett svagt Lega Nord, således.

En annan viktig aspekt är att femstjärnerörelsen blev avgjort största enskilda parti. Femstjärnerörelsen är svårare att sätta fingret på, men är klart ett parti som även det bottnar i ett utbrett missnöje bland italienarna. Även femstjärnerörelsen grundar mycket av sin framgång på EU-skepticism och önskar något hårdare tag i invandringsfrågan. Dessa båda aspekter är intressanta för ett eventuellt samarbete med Lega, men undertecknad är allt för oinsatt för att avgöra om ett sådant samarbete är tänkbart.

Något man däremot inte behöver vara särskilt insatt i italiensk politik för att förstå är att valresultatet tydligt följer den europeiska trenden: bort från de etablerade partiernas spelplan, mot en allt mer tynande roll för vänstern. Socialdemokratiska partiet i Italien, Demokratiska partiet, gjorde ett katastrofval.

I denna nya politiska verklighet bör det finnas en tydlig roll för en traditionell konservatism att spela. Det italienska exemplet visar ännu en gång på att klassiska konservativa värden efterfrågas i samhället, fokus på det lilla samhället, folkets naturliga gemenskap och självbestämmande och kritiken mot överstatliga lösningar. Därför finns tvärt emot den allmänna hållningen anledning för konservativa att se med framtidshopp på utvecklingen, samtidigt som övriga fortsätter att undra var gårdagens verklighet tog vägen.

Simon Logren

 

Mer av Simon Logren: Sårbarheten i ett komplext samhälle

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: