Rätten till Makedonien

Härom veckan förekom protester i Aten mot att republiken Makedonien kallar sig Makedonien. Protesterna omfattade enligt grekisk polis runt 140 000 människor. Tidigare demonstrationer har omfattat runt en miljon människor.

Eftersom jag sysslar med klassisk grekiska professionellt och således har viss insikt i grekisk historia tänkte jag här ge en bakgrund till varför denna strid är så infekterad. Det är översiktligt och kan problematiseras på några punkter, men är i sina huvuddrag korrekt.

Historiskt sett var Makedonien ett kungarike i vad som i dag är norra Grekland, Bulgarien och republiken Makedonien. Språkforskningen tyder på att makedonierna inte talade grekiska, men ett närbesläktat språk. Om de grekiska dialekterna på den tiden uppvisade samma språkliga spridning som våra nordiska språk, kanske makedoniskan var ungefär som holländska. Vi har tyvärr för lite material för att säkert utreda släktskapen.

Makedonerna räknades inte som greker av grekerna. De var för kulturellt avvikande, och fick därför inte vara med i olika panhellenska kulturella institutioner, som olympiska spelen med mera. De stack också ut politiskt: Statsskicket var absolut monarkistiskt och landet var inte en stadsstat, vilket sågs som ogrekiskt. Det fanns förvisso grekiska stater som styrdes av kungar, men de ansågs i sin samtid vara aristokratiska eller oligarkiska, snarare än renodlade monarkier; undantaget är kolonialtyrannierna, som delvis ansågs vara en avart.

Från och med tidig klassisk tid började den makedonska kungafamiljen att helleniseras. Grekiska blev prestigespråk vid hovet och man hävdade kungahusets härstamning från den gamla grekiska staden Argos. Grekerna fortsatte dock att se på dem som kusiner från landet.

Under 400-talet f. Kr. ägde peloponnesiska kriget rum. Krigets bestående effekt var att samtliga grekiska stadsstater försvagades – någon har jämfört det med världskrigens effekt på de europeiska staterna. Den makedonske kung Filip, Alexander den stores far, utnyttjade så småningom denna svaghet och erövrade Grekland. Från och med detta blev Makedonien politisk hegemon i Grekland, och dess grekiskhet kunde inte längre bestridas på allvar.

Men detta ledde inte till en privilegierad ställning för den makedonska kulturen. Eliten var kraftigt helleniserad och främjade grekisk kultur. När Alexander den store drog ut i fält och erövrade perserriket blev följden att attisk grekiska (grekiskan i Atenområdet) spreds. Denna blev i en något uttunnad tappning, koinégrekiska, lingua franca för grekerna på de gamla dialekternas bekostnad – så gott som all grekiska idag härstammar från koinégrekiska. Denna utjämning ledde att många lokala identiteter tunnades ut. Så småningom försvann därför makedonier som en separat etnicitet, och Makedonien blev en rent geografisk bestämning.

När Romarriket erövrade Grekland under andra århundradet före Kristus grundades en romersk provins vid namn Macedonia i området för det gamla kungariket. Den befolkades huvudsakligen av (kulturella) greker; provinsen bestod administrativt till sexhundratalet efter Kristus. Vid denna tid kom en stor invandring norrifrån av slavisktalande folk. Invandringen nådda ända ner till dagens norra Grekland. De som bodde längst söderut talade ett språk som skulle utvecklas till att bli dagens makedonska och bulgariska (detta språk skulle så småningom få stor kulturell betydelse, eftersom den kristna missionen hos dessa folk ledde till att deras språk blev liturgiskt språk för alla slaviska ortodoxa kyrkor under namnet kyrkslaviska).

Vid denna tid var Grekland en del av östromerska riket. Den grekiska kulturella identiteten hade tunnats ut. I allmänhet kallade grekerna sig Rhomaioi, ”romare”, och inte greker eller hellener. Begreppet förknippades med en kristen identitet, medan det hellenska arvet var okristet.

Men spola fram några hundra år, till Osmanska riket. En nygammal grekisk identitet började formera sig. Man hävdade sin kristna identitet gentemot turkarna. Östrom fanns dock inte längre som ett realistiskt politiskt alternativ. Man knöt i stället an till förfädernas senaste storhetstid som greker, vilket givetvis var tiden för Alexander den stores hellenism. Av naturliga skäl förknippades denna intensivt med Makedonien.

När Grekland väl blev självständigt 1832 så omfattade kungariket Grekland bara dagens sydliga Grekland. Man saknade vad man såg som grekiska kärnområden: Thessalien, Jonien (det vill säga Smyrna med flera städer i västra Turkiet), Thrakien och Makedonien. Man började en lång kamp för att återförena dessa områden med Grekland: De förknippades med gamla storhetstider och var nödvändiga för att ge det nationella projektet historisk kontinuitet.

Det kan nämnas att en annan sak som skulle ge denna historisk kontinuitet var att Aten utsågs till huvudstad 1834; staden hade då ett fåtal tusen invånare. Detta kan jämföras med att den gamla östromerska metropolen Thessaloniki vid tidpunkten hade runt 70 000 invånare. Denna stad behärskades dock alltjämt av turkarna.

Området där dagens Makedonien ligger kallades förvisso för Makedonien i folkmun, säkert ett arv efter romersk tid. Beteckningen hade dock ingen politisk relevans. Administrativt sa man Sydserbien: Området var en del av Serbien och sedermera av kungariket Jugoslavien. Efter andra världskriget, när Grekland hade varit ockuperat och slagits för sin frihet, beslutade dock det nya, kommunistiska Jugoslavien att den sydliga delrepubliken officiellt skulle heta Makedonien.

Det hade sedan tidigare funnits diskussion om de slaviska makedonierna var en separat folkgrupp från bulgarerna, som talar så gott som samma språk. Att jugoslaverna valde att döpa delrepubliken till Makedonien kan ses som ett sätt att stärka den makedoniska nationella identiteten för att förebygga storbulgariska nationalistiska anspråk på området.

Grekerna, som bara trettio år tidigare tillkämpat sig sitt eget gamla Makedonien och nyss hade blivit kvitt en annan ockupation, blev förstås upprörda. De anade ett implicit anspråk på hela det historiska Makedonien, vars arv var centralt för att ge det moderna grekiska projektet kontinuitet. Ur nationalistisk synpunkt fanns det fog för såna farhågor, eftersom det bott slaver i dagens norra Grekland – liksom det bott greker i dagens republiken Makedonien.

På den vägen är det. De moderna politiska utvecklingarna känner jag inte till lika väl. Jag slutar därför min framställning här.

Fredrik Sixtensson

En reaktion till “Rätten till Makedonien

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: