Peter Hitchens: Var försiktig där ute!

Kommer du ihåg när politiker och polischefer brukade hävda att kriminaliteten minskade, och akademiker och vänstermedia brukade tro dem? Det var lögn förstås, baserad på fiffelstatistik som nu har blivit helt genomskådad, men det passade etablissemanget för tillfället.

Vad siffrorna faktiskt betydde var att polisen och domstolarna hade bestämt att miljoner handlingar som en gång klassades som brott inte längre var det. Således varken noterade de dem eller gjorde någonting åt dem. Detta gäller fortfarande, som du lär lägga märke till när något av dessa ”ringa” brott drabbar dig.

Men vissa brott, av vilka folk dör eller allvarligt skadas, kan inte trollas bort på detta sätt. I London skedde fyra dödliga knivhuggningar på nyårsnatten, vilket skickade upp slutsiffran över sådana brott till hela 80 stycken i huvudstaden under 2017. Knivanvändning i allmänhet är nu ett allvarligt problem i hela landet. I juni 2017 räknade den nationella statistikmyndigheten tusentals knivbrott som skett under de föregående 12 månaderna, inklusive 214 mord och dråp, 391 mordförsök, 438 våldtäkter, 182 andra sexualbrott och 14 429 rån.

Det skedde också fler än 18 500 knivöverfall som inbegrep personskada eller avsikt att skada och 2 2816 mordhot med kniv. Vore det inte för den extraordinära skickligheten och de snabba åtgärderna från ambulanspersonal och akutkirurger hade många av dessa haft dödlig utgång.

Om vi fortfarande hade samma sjukvård som 1965 (då dödsstraffet togs bort) så hade vi nu haft tusentals mord per år.

Mängden illvilligt, förödande våld har ökat enormt under denna period. Det är inte effektiviteten hos polisen och domstolarna som håller mordmängden nere. Det är skickligheten hos våra sköterskor och doktorer.

Nyligen har vi fått veta att John Worboys, en flerfaldig våldtäktsman, nu kan gå fri. Men denna sörja är inte mer absurd än de hundratals skenbart hårda straff som felaktigt uppgivits av domare och felaktigt rapporterats av media. Vi borde verkligen ha fattat vid det här laget att ”åtta år” betyder fyra år och att ”tre år” betyder arton månader.

Jag förstår varför domstolarna ljuger: för att få sig själva att framstå som starka när de i själva verket är svaga. Men jag kan inte fatta varför reportrar, tidningar och TV hakar på. För mig framstår fallet med Theodore Johnson som ett påtagligt exempel på denna grymma mildhet. Den vänstervridna tidningen Guardian är upprörd över att han dödat kvinnor. Jag är upprörd av det mer grundläggande skälet att han vid upprepade tillfällen dödat människor.

Jag har länge vetat att brott som en gång skulle ha klassats som mord nu ofta nedgraderas till dråp. Detta görs för att spara pengar och tid och för att göra det enklare att släppa ut förövarna tidigare för att förhindra att fängelserna blir överfulla. Men i det flesta fall är det svårt att juridiskt bevisa detta.

Johnson-fallet är annorlunda. Han är en mördare, men folk som borde ha levt är nu döda på grund av att han felaktigt dömdes för ett mindre allvarligt brott.

1981 puttade Johnson ut sin fru Yvonne från en balkong på nionde våningen, efter att först ha slagit henne med en vas och ett askfat. Han tilläts komma undan med dråp på grund av påstådd provokation. Hon hade, enligt honom, bråkat med honom.

Av förklarliga skäl hade hon inte möjlighet att vara där för att ge sin version om vem som faktiskt stod för provokationen. Han dömdes 1982 till tre års fängelse. Du läste rätt. Tre år, även om det på den tiden faktiskt betydde tre år. Han var ute 1985.

1992 ströp Johnson en annan kvinna, Yvonne Bennett, med ett bälte. Hon hade retat upp honom genom att vägra ta emot en chokladask som han hade köpt henne i syfte att återvinna hennes tillgivenhet.

Han försökte hänga sig från ett träd, men snöret brast. Snöre? Ja, snöre; han var mycket bättre på att döda andra än att ta sitt eget liv. Läkare bestämde då att han led av ”depressionssjukdom” varpå han skickades till ett säkerhetssjukhus på obegränsad tid.

Inte obegränsat nog, skulle det visa sig. Han var ute, men i psykiatrisk vård, efter två år. Han fortsatte då sin bana med att döda en tredje kvinna, Angela Best, genom att slå henne med en hammare och strypa henne med ett morgonrockssnöre.

Liksom efter sitt andra mord försökte han utan att lyckas att begå självmord, denna gång genom att hoppa framför ett tåg. Först nu, efter att först ha försökt att få det till dråp igen, denna gång på grund av begränsad tillräknelighet, dömdes han för mordet på Angela Best.

Hans skador från självmordsförsöket gjorde att han blev rullstolsburen, även om jag inte skulle garantera att han är ofarlig för det. Alldeles för sent har domstolarna dömt honom till 26 år, vilket precis kan räcka.

En gång i tiden skulle jag ha sagt att detta var bevis på ett system som helt tappat all kraft sedan det slutat behandla mord som ett särskilt gruvligt brott. Så är fallet. En gång i tiden skulle jag ha sagt att vi borde återinföra dödsstraffet för avskyvärda mord. Nu vet jag att denna strid är förlorad. Jag kan därför bara uppmana dig att vara rädd om dig.

Rättssystemet vägrar att skydda dig. De som bestämmer över det saknar därtill mod och beslutsamhet. Vänj dig vid det.

Peter Hitchens

(Texten har översatts och publicerats med tillåtelsen av Peter Hitchens. Texten publicerades först i Mail on Sunday 180107. Originaltexten finns här.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: