Nietzsche, postmodernismen och högern

Jag skall börja med påståendet, att jag egentligen inte tycker att det är vettigt att läsa Nietzsche filosofiskt. En sådan läsning tar bort vad som finns av värde där – de briljanta formuleringarna, de psykologiska insikterna, de vilda hugskotten. I stället bör man se honom som en aforistiker i den franska traditionen.

Denna koppling är inte långsökt. Efter att han givit ut några smalare filologiska studier och några av wagnerianism präglade ungdomsverk, där Die Geburt der Tragödie (1872, sv. ”tragedins födelse”) intar den främsta rangplatsen, skulle alla hans verk präglas av denna tradition. Den förmedlades i första hand av en student och till honom, Paul Rée, vars Psychologische Betrachtungen (1875) han läste med stor iver.

Denna personliga, han skulle bli en betydelsefull vän till honom, och intellektuella kontakt förde honom till den franska aforismtraditionen, framförallt Francois de la Rochefoucauld (1613-1680), vars cyniska salongsaforistik gjorde in på den alltmer ”illusionslöse” Nietzsche. I ”Menschliches – allzu Menschliches” är han en fullfjädrad representant för denna tradition, och en lika briljant representant som mästaren själv, ibland kanske ännu mer. Här finns sådana briljanta aforismer som ”Der hat keinen Geist, welcher den Geist sucht.” Skriften är självklart ett litterärt mästerverk och den är så full av bländande formuleringar att man blir häpen. Men vad är egentligen budskapet? Allt ifrågasättes, inklusive talsystemet, då det bygger på antagandet att det finns något sådant som identitet (men eftersom det inte finns något som är helt lika något annat, är det egentligen inte möjligt att räkna).

Så fortsätter Nietzsches senare verk. På sitt sätt briljant, men inte i någon rimlig mening filosofi. Om man börjar betrakta det på det viset, löser det upp sig i ett intet – blir till en meningslös form av nihilism, där egentligen ingenting hävdas. Om han någon gång trodde att han var en stor filosof berodde detta i sådant fall bara på tilltagande psykisk sjukdom och bristande självinsikt. Han var en stor författare, men också där han är som mest systematisk, i Also sprach Zarathustra, där den brutna aforismformen ersätts av en berättande form, rör det sig knappast om filosofi. Det bör kanske bäst karaktäriseras som ”aforistik med ramberättelse”.

Nietzsches självförintade sätt att resonera illustreras fint i det berömda 22:a stycket i Jenseits von Gut und Böse. Efter att ha resonerat litet kring omöjligheten att filologiskt bestämma meningen i en text (allt är subjektiv tolkning baserat på maktanspråk), säger han följande: ”Gesetzt, daß auch dies nur Interpretation ist – und ihr werdet eifrig genug sein, dies einzuwenden? – nun, um so besser. –” (”Förutsatt, att detta också bara är en tolkning – och ni kommer väl vara ivriga nog, att invända detta? – då så, desto bättre –”) Kan man tänka sig ett i högre grad självförintade resonemang. Han ställer upp en sats, som han sedan rycker undan mattan för. Det är förträffligt – som litteratur, men inte som filosofi.

Det kan kallas nihilism, men också, med en senare term, postmodernism. Det är också denna tradition, begreppet uppfattat i sin bredaste mening, som bäst har förstått vad den filosofiska läsningen av Friedrich Nietzsche leder till. Michel Foucault gör i en berömd essä över Nietzsches Zur Genalogie der Moral, ursprungligen publicerad i en festskrift år 1971 och som på svenska fått namnet ”Nietzsche, genealogin och historien” en helt rimlig tolkning av Nietzsches text. Han menar där att det inte finns något objektivt i historien, utan bara olika diskurser som slåss om tolkningsherraväldet. Detta är en helt rimlig tolkning, bara att Foucault bejakade den och jag finner den absurd.

Denna totalrelativism, att skilja från ett i djupare mening historiskt tänkande, borde inte vara attraktivt för högern; utan några värden, må vara historiskt uppenbarade, finns ingen höger kvar. Men man har sett potentialen i Nietzsche. Man tror sig kunna bryta ned ord som ”jämlikhet” och ”värdegrund” på detta sätt, men inser inte att man rycker undan mattan för sina egna strävanden. Det är självklart att det inte är någon idé att vara mer postmodern än postmodernisterna själva (annat än möjligen för att visa deras självmotsägelser).

Ett spektakulärt exempel är Alain de Benoist Comment peut-on être païen? (1981). Även om titeln betyder ”hur kan man vara hedning?” är det knappast någon hedendom som här skisseras, i alla fall inte någon som har funnits historisk. Åskådningen som det här propageras för måste snarast kallas nietzscheanism. Fundamentet för västerlandet rycks undan, när Nietzsches förfelade kritik mot kristendomen övertas, och en fullkomligt felaktig bild av kristendomen presenteras, nödtorftigt underbyggd av selektiva citat ur Gamla Testamentet. Rent komiskt blir det när kristendomen kritiseras ur en så tydligt modern synpunkt som att den skulle vara despotisk. Vilka hedningar skulle hålla med – vad skulle Alexander den store säga?

Min slutsats måste bli att för den som söker en sammanhängande åskådning i linje med traditionen har Nietzsche inget filosofiskt att erbjuda. Det är fel att läsa honom filosofiskt från första början. Författaren Friedrich Nietzsche, en av sin tids största, måste räddas från det falska filosofryktet.

Simon O. Pettersson

Läs Petterssons text om Heidegger.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: