Kristdemokratins kris

Framtiden ser dyster ut för Kristdemokraterna. När Ebba Busch Thor valdes till partiledare vädrade de morgonluft. Från Almedalen kom en stenhård konservativ proklamation. Den hatade Decemberöverenskommelsen fick de slutligen att falla. Men ingenting har haft effekt på opinionen, och entusiasmen har förbytts i uppgivenhet. Vad är Kristdemokraternas problem?

I huvudsak existerar två falanger i den svenska kristdemokratin idag. De kan kallas för pingstvänstern och de konservativa. Denna ideologiska etikettering kan lika gärna kallas för eller emot Ebba Busch Thor.

Om man frågar pingstvänstern om varför kristdemokraterna går dåligt är svaret givet. Ebba Busch Thors omorientering i konservativ riktning alienerar väljare med mjuka värden. Att bomba IS till stenåldern lockar inte bullmammor.

Om man frågar de konservativa är svaret lika givet. Ebba Busch Thors omorientering motarbetas internt. Den blir därför halvhjärtad. När partiet ska göra ett utspel i konservativ riktning om raka rör och hårda batonger, undergrävs det genast av någon brasklapp som ska rädda bullmammorna kvar i partiet, nu senast i samband med vidlyftiga undantag vad gäller familjeåterförening i flyktingfrågan. Det blir därför varken hackat eller malet.

Båda sidor har alltså den förutsägbara inställningen: om partiet gjorde precis som vår sida ville, skulle allting gå bra.

Sanningen är nog dystrare. Den grund på vilken ett konservativt profilerat KD stod var kvicksand. Det var hållbart så länge moderaterna inte gjorde liknande omprövningar högerut – vilket bara var en tidsfråga.

Problemet är i grund och botten att det är svårt att se vilka väljargrupper som skulle bära upp partiet. KD kom från början ur en del av civilsamhället som är på väg bort: frikyrkorörelsens Sverige. Detta samhälle dör ut, och med det sinar de potentiella rösterna för en ”pingstvänsterposition”.

Inte heller KD:s konservatism svarar mot någon egentligen väljargrupp. Den kommer inte ur svenska förhållanden, utan tycks vara kalkerad på amerikansk så kallad movement conservatism. Det handlar om en ekonomiskt liberal eller nyliberal politik; det handlar om värdefrågor på i huvudsak evangelikal grund; det handlar om en aktiv utrikespolitik. I svenska sammanhang känns den konstruerad, och det är en ödets ironi att när KD väl fastnar för denna position, visar den sig lika syntetisk och oorganisk också på amerikansk botten i och med Donald Trumps framgångar.

Framtiden rymmer sannolikt inte annat för KD än vad de levt på under de senaste åren: svikande kärnväljare och moderata stödröster. På sikt ser de ut att försvinna ur den nationella politiken. Kanske är det lika bra: det skulle leda till en nödvändig partisplittring, som frigjorde de starka och mer konservativt betonade lokalorganisationerna – jag tänker på till exempel Sara Skyttedals Linköping – till att ta fram djärvare politik. Men för att ge KD ett egentligt existensberättigande och fungera som en språngbräda in i rikspolitiken igen, måste politiken i så fall vara mycket djärv. Frågan är om en sådan position finns.

Fredrik Sixtensson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: