Skandinavismen och de vidgade gränserna

I dag anses det nästan betänkligt att känna för det egna landet. Stäng inte ute omvärlden! heter det. Och de som vill vårda svensk kultur antyds vara likgiltiga för vad som finns kring våra gränser. En och annan skulle kanske tycka att den reaktionen är krystad och invända: — Jag är ändå inte bara svensk, om det nu är så fel, jag är faktiskt skandinav också!

De flesta vill nog ha sina rötter och vara stolta över dem. Men i dag framhävs det globala så påfallande starkt, och på nationens bekostnad. Från Sverige väntas vi katapultera direkt upp till ”världen”. En för många rätt svår akrobatkonst.

Varför då inte söka finna steg på vägen, till exempel hos våra egna grannländer?

På 1800-talet uppstod som bekant den så kallade skandinavismen, en känsla av samhörighet som då växte fram särskilt mellan Sverige-Norge och Danmark. Även Finland sågs ofta som närstående, trots att det då formellt blivit ryskt, men till Finland hade vi ju av historiska skäl redan våra band. Skandinavismen var kanske mera, som det brukar heta, en ”föreställd gemenskap” byggd på önskemål i tiden. I den gemensamma historien fanns nämligen också konflikter och krig, inte bara likhet i samhällen och språk. Skandinavismen blev möjlig bland annat just därför att de inbördes politiska konflikterna i Norden då hade stillats.

Rörelsen avtecknar sig mot de avslutade Napoleonkrigen, då tron på olika utbyten i Skandinavien primärt väcktes som en fredsdröm, en strävan närd och anförd av ländernas författare och konstnärer. I ett symbolladdat ögonblick lagerkrönte vår store skald Esaias Tegnér i Lunds domkyrka sin danske skaldebroder Adam Oehlenschläger. Men långt flera än dessa var skandinavister som ville utvidga det egna kulturella rummet.

Vad ville då rörelsen? Man sökte inte minst övervinna den misstro som tidigare hade rått, men gladdes också att utanför sitt eget kulturella område möta bröder med liknande kynne. Skandinavismen blev ett populärt fenomen och ett kulturellt inspirationsnät. Man tipsade och frågade till råds, man recenserade lovordade och kritiserade varandra, allt för den personliga utvecklingens skull. I brevsamlingar och dagböcker märks hur en ny förståelse växte fram. Ofta liknades Skandinavien vid en familj. Hos Fredrika Bremer och Almqvist blev danskarna ”bröder” och ”systrar”. I konstnärskolonier i Berlin, Paris och Rom umgicks man och bytte impulser.

En kort tid agerade skandinavisterna politiskt, men då stödet för Danmark inte hjälpte landet i dess vanskliga kamp mot Tyskland återgick man till rent kulturutbyte. Troligen var det bäst så.

Visst skulle vårt land vara fattigare, utan det vi mottagit av Ibsen, Welhaven och Grieg. Tänk att vi från Danmark fick låna in Kingos och Grundtvigs psalmer, Gades musik och H C Andersens sagor. Liksom Franzéns dikt, Topelius berättelser och Runebergs poesi från Finland. Och att vi i dag delar ut ett eftertraktat nordiskt litteraturpris.

Om denna övning i att beträda större arenor och bli kosmopolit i det lilla skrev Kari Haarder Ekman för några år sedan en fin avhandling, ”Mitt hems gränser vidgades: En studie i den kulturella skandinavismen under 1800-talet” (Makadam, i samarbete med Lunds universitets Centrum för Danmarksstudier, 2010).

Haarder Ekman fångar väl de stämningar som en gång rådde. Det är smått otroligt att se, hur osökt och finmaskigt den tidens författare drogs in i det skandinaviska. I dag skulle vi nog påstå att kontrasten lika mycket som likheten sporrade företaget. Det vår tids konstnärer finner i Paris eller på Manhattan erbjöd för 150 år sedan Köpenhamn, och Norge med sina kulturella vallfartsplatser, allt medan danskar och norrmän besökte oss.

Vad ledde då de många möten och festtal till, som de Skandinavienfrälsta höll? Kanske inte till så mycket konkret. Men utbytet var därför inte fruktlöst, vilket våra litteraturkännare gärna omvittnar. Man lärde känna varandra, påverkningar i stil och orm letade sig fram i litet vidare banor än förr. Ännu i den hjälp som länderna under 1900-talets krig gav varandra kom denna ofta sovande samkänsla till nytt och handfast uttryck.

Man undrar vilka förebilder vi i dag har, eller var det finns ett land som är olikt oss själva och ändå så närstående att det kan påverka oss lika personligt och kreativt? Frågan tål att ställas.

Carl Johan Ljungberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: