Nordkorea – hot eller loppan i USA:s päls?

Hur har ett litet land som Nordkorea kunnat skapa sådan oro i världen?

Tron att små fiender också betyder små bekymmer stämmer inte alltid. Särskilt när det gäller Nordkorea har vi fått inse detta.

Fram till andra världskrigets slut var Korea en del av det japanska kejsardömet. Att det alls blev ett ”Nord-” och ett ”Sydkorea” förklaras med att landet i och med kriget drogs in i öst-västkonflikten. Till bekymren bidrog även, att en ansvarig hög USA-officer, överste Charles Bonesteel, i augusti 1945 på sin karta drog det streck som gjorde den ”Trettioåttonde breddgraden” till en ödesdiger gräns. Gränsdragningen bekräftades vid Potsdam-konferensen officiellt som grund för Sovjets respektive USA:s ockupationszoner. Därmed delades den koreanska halvön och förblir delad än i dag.

Den endast trettiosexårige officeren Bonesteel var en begåvad person, utbildad vid militärakademin West Point och även en så kallad Rhodes-stipendiat. Han var samtidigt för ung för sitt uppdrag och saknade större kunskap om den östasiatiska historia som präglat Korea. Det olyckliga låg inte bara gränsdragningen i sig. Bonesteel förklarade också för sina båda närvarande kolleger (av vilka en var den blivande utrikesministern under John F Kennedy Dean Rusk) att Sydkoreas huvudstad skulle förbli i amerikanska händer liksom att Sovjetarmén skulle förmås att avbryta sin offensiv norr om staden. När USA-arméns mäktige stabschef general Marshall samtyckte till dessa mål så var saken avgjord. Till allas förvåning gick Sovjet med på att låta sina styrkor göra halt just norr om Söul som USA hade begärt.

Därmed hade inte USA löst problemet Nordkorea. Landet skulle utgöra vad som har kallats ett ”farligt irritationsmoment” för omvärlden. Nordkorea skulle därtill fortsätta att underblåsa en aggressiv konflikt som trots krig, stillestånds- och fredsavtal inte har upphört ens i dag.

Att det beryktade Koreakriget som pågick mellan 1950 och 1953 utlöstes av Nordkoreas angrepp på Sydkorea är välkänt, likaså att Nordkoreas ledare Kim-il-Sung genom att agera bedrägligt vann Stalins och Mao-Tse-Tungs militära och politiska stöd i kriget. Även Sydkorea var dock angeläget att återta halvöns norra del och villigt att slåss för detta.

I kriget skulle Nord- och Sydkorea förlora runt 1 miljon man vardera, Kina 600 000 och USA 36 000 man. Det stora antalet stupade blev en given grogrund för bitterhet och hämndkänslor i norr. Att USA de följande åren blev ett framgångsland liksom en tung aktör i Stilla havet, allt medan Nordkorea gick in bland de nya och fattiga kommuniststaterna blev ännu en del av Koreakonfliktens psykologi. Eftersom varken Kina eller Sovjet vid tiden hade plats i Säkerhetsrådet kunde USA få med sig detta på att låta FN stötta sydsidan och hejda Nordkoreas offensiv. Detta ökade givetvis vreden hos ledarna i Nordkoreas huvudstad Pyongyang. Nordkoreas folk utsattes nu för ett stegrat, aldrig vilande propagandaflöde och Kim-il-Sungs egenartade form av ideologiskt välde – kommunistiskt och ändå inte – byggdes upp och befästes. Från Pyongyang skulle givetvis underdogrollen och det sammanhängande hämndbegäret komma att underblåsas, kontinuerligt och med alla medel.

Att Nordkorea så till den grad lyckades irritera sin stora motståndare i väster blev också uppenbart. Som författaren Simon Winchester skriver: ”Pueblo-incidenten [då ett amerikanskt signalspaningsfartyg 1968 uppbådades av koreanska sjöstyrkor och besättningen internerades och torterades] var bara en av hundratals förnedrande provokationer, vissa av dem dödliga och vissa djupt riskfyllda, andra snarare fånigt utmanande men de flesta enbart förargelseväckande, provokationer som har inträffat sedan det retfulla undertecknandet i juli 1953 av det stilleståndsavtal som bildat slutet på Koreakrigets formella fientligheter.”

Som om det sagda inte räckte har Nordkorea på senare år konstruerat atombomber av låt vara oviss kvalitet och har även lyckats montera dem i missiler med större verkningsradie än man förr trodde att landet skulle klara av.

Som om det sagda inte räckte har Nordkorea på senare år konstruerat atombomber av låt vara oviss kvalitet och har även lyckats montera dem i missiler med större verkningsradie än man förr trodde att landet skulle klara av.

Ett av de senaste inläggen om Nordkorea finner man i det sista numret av Foreign Affairs för år 2017, där Stanfordprofessorn och tidigare Pentagonrådgivaren Scott D Sagan resonerar kring vad det betyder att Nordkorea nu har tillgång till kärnvapen.

Med tanke på hans gedigna kunskaper om atomvapen och atomkraft borde Sagans synpunkter väga tungt. Han menar att Väst måste godta Nordkorea som kärnvapenstat, så som man en gång gjorde med Sovjet. Samtidigt medför den aktuella Koreakonflikten större risker än exempelvis 1960-talets Kubakris, inte minst genom att en liten stat nu visar sig ha skaffat kärnvapen, vilket Castros Kuba då inte hade gjort.

Samtidigt medför den aktuella Koreakonflikten större risker än exempelvis 1960-talets Kubakris, inte minst genom att en liten stat nu visar sig ha skaffat kärnvapen, vilket Castros Kuba då inte hade gjort

Om konflikten i fallet Nordkorea trappas upp, kan det redan på ”ordplanet” medföra faror genom missförstånd och feltolkning av vad den andra sidan säger. Finns det hos båda sidor dessutom en ständig fruktan för att den andre för att vinna ett övertag – eller till och med för att utlåna sin motpart – kan vara beredd att riskera ett överraskningsangrepp, så ökar riskerna påtagligt.

Scott Sagan når slutsatsen att USA i dag bör hålla fast vid en tidigare provad strategi, nämligen den om ”avskräckning och det begränsande [av den tänkte motståndaren]” (deterrence resp containment) som en gång bar George F Kennans signatur och som USA efter 1945 med framgång tillämpade mot Sovjetunionen, detta så att inga riktigt hotfulla situationer tilläts uppstå.

Sagans råd innebär dock att USA måste inskärpa i Nordkorea, att ett försök från dess sida att angripa Sydkorea eller andra stater kommer att mötas med ett motslag så hårt att det eliminerar Nordkoreas regim. USA bör samtidigt klargöra, att det inte tänker inleda ett angrepp i ”förebyggande syfte,” så som vissa har föreslagit. Ett preventivt angrepp, och än mera ett preventivkrig, har alltid för stora risker. De bör av det skälet avskrivas på förhand.

Sagan menar att president Trump sedan han tillträdde har uttalat sig inkonsekvent i Koreakonflikten, något som inneburit stor fara. Detta kan motparten med rätt tolka så, att presidenten ”inte utesluter” något av tänkbara svar på Nordkoreas provokationer, alltså inte ens en kärnvapenattack. (”Alla kort ligger på bordet” som det brukar uttryckas). USA:s utrikesminister Tillerson däremot har konsekvent uttalat, att ett överraskningsangrepp med kärnvapen i fallet Nordkorea är uteslutet.

En anmärkningsvärd del av Sagans artikel berör det oförutsägbara draget hos USA:s president. Sagan anser det nämligen möjligt att USA:s högsta säkerhetsansvariga kan behöva fastslå ett sätt att i skärpta lägen ”runda” Vita huset, alltså strunta i president Trump, detta för att säkerställa den återhållsamma linjen ovan i George F Kennans anda. Sagan pekar på att något liknande skedde, när Richard M Nixon i känsliga utrikesfrågor visat sig oberäknelig.

När detta skrivs har nord- och sydkoreaner just mötts och till allmän häpnad enats om att Nordkorea skall delta i årets vinter-OS. Det går att tolka detta på flera sätt, men bland annat som en – låt vara indirekt – verkan av de markeringar som president Trump gjorde efter att att Nordkorea nyligen skjutit upp sina missiler.

Man kan dock knappast säga, att detta skulle göra Sagans råd att använda George F Kennans metod överflödigt. Atombeväpnad gigant eller en loppa i pälsen?

Hur stort hot som Nordkorea utgör verkar ingen att kunna svara på.

Dramat fortsätter.

Carl Johan Ljungberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: