Rod Dreher: Konservatism efter Trump?

Dessa är Russell Kirks sex rättesnören för konservatism:

  • En tro på en transcendent ordning som Kirk sade var rotad i tradition, gudomlig uppenbarelse eller naturrätt;
  • Ett ömmande för den mänskliga tillvarons ”mångfald och mysterium”.
  • En övertygelse om att samhället kräver ordningar och klasser som betonar ”naturliga” skillnader.
  • En uppfattning om att egendom och frihet hör tätt ihop.
  • En tro på sedvänja, konvention och hävd, samt
  • Ett erkännande av att förnyelse måste knytas till befintliga traditioner och sedvänjor; detta innebär en respekt för förtänksamhetens politiska värde.

Vilken av dessa allmänna principer beskriver den gängse amerikanska konservatismen av idag? Kanske nummer fyra; en gnutta går med på nummer ett, och de flesta av dem gör som Jeffress. Jag skriver under på Kirks rättesnören, men jag kan inte påstå att de ofta gör sig påminda utanför de religiösa, litterära och filosofiska kretsar jag vistas i.

Sanningen är att de nog inte har gjort sig påminda på mycket länge, eftersom världen som skapade Kirks traditionalism har så gott som utplånats av masskultur, konsumtionism, media och teknologi. Att så många konservativa reagerade på min omslagsartikel i National Review från 2002, som beskrev ”crunchy cons” (vilket jag kallar 2000-talets konservativa som i stort sett är Kirkianer) som om jag via bakvägen försökte smuggla in liberalism visar hur lite inflytande Kirks idéer har på det samtida konservativa sinnelaget. (Synd för det samtida konservativa sinnelaget!)

Vad ska man kalla kirkianska konservativa i Trumpåldern? Reaktionärer? Något annat? Det enda jag kan säga är att jag identifierar mig allt mindre med det människor idag åsyftar när de använder ordet “konservativa”. I och för sig har det varit så för mig i ungefär ett decennium, så jag är van. Det är ganska fåfängt att säga att vi är de sanna konservativa; ortodoxa katoliker som följer kyrkans doktrinära lärosatser kan åtminstone hänvisa till en erkänd standard. Politiska partier har inte sådana, försåvitt de inte likt kommunistpartier styrs som religiösa kulter. Det betyder i princip ingenting att tala om ”konservatism” när det vi faktiskt har är konservatismer i plural.

Ändå finns det något sådant som en mainstream-konservatism, och på gott och ont är det Trump som tar ut dess färdriktning. En institution som National Review, som alltsedan Reagan dök upp på scenen har ansett sig själv vara mainstream-konservatismens fanbärare, kommer att ha svårt att tampas med Trumps betydelse, särskilt efter att han har lämnat av; hur tampandet faller ut kommer att få konsekvenser. På sätt och vis har NR varit i denna sits tidigare, nämligen när tidningen stödde Goldwater och GOP låg i händerna på i Rockefellerrepublikanerna, men Reaganismen är tömd på kraft, och det är fullständigt oklart vad som kommer att följa på den om inte Trumpism.

Vilken följden än blir måste man ha tagit med Trump i beräkningen. För egen del hoppas jag att det blir ett J.D.Vance-istiskt republikanskt parti, det vill säga ett parti som tar de bästa delarna ur trumpistisk populism och kombinerar dem med kompetens, anständighet och förtänksamhet, men detta ligger långt borta.

Detta är hur som helst en utvikning. Min huvudsakliga poäng är att vad som än kallar sig ”konservatism” inte kommer att kunna överleva Trump, om man med ”överleva” menar att komma ut i stort sett oförändrad på andra sidan honom. Detta beror inte så mycket på de sakliga förändringarna som Trump kommer att åstadkomma (de blir nog inte många) som det beror på att hans roll i avsättandet av GOP:s och den konservativa rörelsens gamla eliter. Hur man definierar ”konservatism” kommer att vara osäkert långt efter Trump; delvis beroende på Trump, delvis beroende på att de allmänna kulturella och teknologiska krafter som ledde Trump till presidentmakten förstärks.

Precis samma kulturella och teknologiska krafter kommer att ändra också det demokratiska partiet. Det kommer att bli spännande att se om demokratiska primärväljare år 2020 låter partiets gamla eliter pracka på dem ännu en etablissemangskandidat. Om man vore en liberal demokrat, skulle man inte leta efter en fräsch och dynamisk kandidat? Skulle man verkligen lita på människorna som gav en Hillary Clinton – den enda framstående demokraten som kunde förlora ett val åt Donald Trump?

Rod Dreher

(Översättningen har publicerats med tillstånd av Rod Dreher.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: