Vad vill de neokonservativa? Del 4. Sista delen.

Detta är en fortsättning på tidigare artiklar i ämnet. Del 1 finner du här, del 2 här och del 3 här.

Med 11 september då angrepp företogs mot flera vitala USA-mål förändrades efterkrigstidens spelplan drastiskt. Islamism och terrorism blev nu de stora hoten och neos försatt inte chansen att agera.

Det upphetsade läget tillät inte eftertanke. De som ville ändra på praxis grep begärligt tillfället. För en förtänksam iakttagare hade det till exempel varit naturligt att begrunda varifrån terrorn fått sin drivkraft. Kunde USA:s styrkeuppvisning i Kuwaitkriget på tidigt 1990-tal ha spelat in? Liksom en vrede inför västarméernas vanvördiga behandling den gången av muslimsk helig mark?

En förtänksam person hade troligtvis också sagt sig att USA borde ha lyssnat på dem som fast de letat inte kunnat finna några massförstörelsevapen hos Iraks Saddam Hussein. Men USA-ledningen lyssnade inte. Efteråt har det framkommit att neos planer att USA borde angripa Irak förelåg och troligen hade förankrats i viktiga fora före den 11 september. Angreppen mot World Trade Center och Pentagon blev bara den utlösande faktorn, och en tidigare ”ödmjuk” och ”compassionate” president Bush lät nu som den store hämnaren, svårt hämmad dock av sin utrikespolitiska ovana och troligen bristande insikt om neos motiv.

Neos gick utan dröjsmål till verbal attack. Personer som Robert Kagan efterlyste snabbt svepande motinsatser. Kongressen borde genast förklara terroristerna krig, likaså de nationer som kunde anses ha stöttat dem. Lika snabbt gick William Bennett, Jack Kemp och Jeane Kirkpatrick ut och krävde i en skarp debattartikel en krigsförklaring mot hela det islamistiska terrornätverket. Neokolumnisten Charles Krauthammer stödde Bushs vilja att kraftfullt sprida ”demokrati” och Midge Decter ansåg att USA borde ta chansen ”to rid the world of some goodly measure of its cruelty and pestilence”. President Bush övergav i klartext sin tidigare ödmjukhet och begärde 2002 av kongressen att få skapa en ny och mer aggressiv roll för USA. Bush framhöll sitt lands rätt att slå mot olika hot och framlade en agenda för militär hegemoni. Bushs krav anslöt till den neokonservative aktivisten Paul Wolfowitz’ tidigare plan. Denne var nu statssekreterare i landets förvarsdepartement och därmed en nyckelperson.

Flera krav som neo drivit kunde efter 9/11 iakttas i praktiken. Oviljan att lyssna, och föraktet mot att börja med att använda diplomati, den nedlåtande synen på givna fora som FN och på flernationellt agerande blev alltmer tydliga. Tron på den militära offensiven sågs som ett egenvärde. Och till sist: neos hyste lågt intresset för att sedan militären gjort sitt lägga arbete och kunskap på att bygga upp det angripna landet. Som följd av dessa egenheter fick många irakier och amerikaner sätta livet till, och efteråt utlämnades den irakiska officerskåren – som USA avskedat – åt ny tjänstgöring i Islamiska staten, där deras brutala metoder från Saddamväldet kunde praktiseras med följder som alla känner till.

I raden av neoinspirerade kampanjer – Afghanistan, Balkan, Irak och Libyen – framstår Ukraina som den senaste. Att en central roll spelats av rikliga amerikanska bidrag till olika organisationer i landet som anses stödja de utrerade nationalister på vilket USA-ledningen hoppas är uppenbart. En viktig aktivist och länk till dem som gjort revolt mot den tidigare Kievregimen är inte oväntat Victoria Nuland, ansvarig för Östeuropa-frågorn i USA:s UD. Nuland är f ö gift med den kände neoaktivisten Robert Kagan.

Ukraina visar hur det är bevänt med viljan att stödja ”demokratin”. Det verkar inte vara folkviljan i sig som skall komma till uttryck utan avsikterna hos den eller de parter som USA valt att stödja.  Som den initierade polsk-brittiske statsvetaren och Ukrainakännaren Richard Sakwa kunnat visa i sin bok Frontlinje Ukraina (sv.övers. 2015) har USA satsat på de krafter som vill göra Ukraina till en utrerad enhetsstat där ukrainskan gynnas på bekostnad av alla de andra språk som talas i landet. I ett land så splittrat som detta är det olyckligt att de styrande inte valt att prova någon form av fleretnisk, federalistisk form av styre.

De krafter som USA och EU hoppas skall föra landet in i EU:s och Natos intressesfär är föga liberala. De torde mest vara intresserade av att driva en linje som håller Ryssland borta. Till det beklagliga i Ukraina-fallet hör även att landets partier under konfliktens gång har radikaliserats i extremt nationell riktning, och att vi kan se ett direkt händelsemönster med hätska inbördes angrepp och allt hårdare behandling av motståndare som faktiskt påminner om det våldsamma efterspelet till andra snabba omvälvningar inklusive den franska revolutionen. I ”färgrevolutionernas” idévärld ryms alltså inte bara en önskan om folkstyre, rättsstat och självbestämmande utan snarare den sorts dröm om en enhetsstat som en gång föresvävade de franska jakobinerna. Hos dessa revolutionärer har mer pragmatiska ukrainska gestalter haft litet att hämta. De som trots allt är beredda att arbeta stegvis och även samarbeta till del med det postkommunistiska Ryssland.

Man kan fråga sig varför inte en så pass extrem politik som den neos fört i högre grad än som skett har granskats. Är amerikanska medborgare med på att i fall efter fall driva en linje som lämnar det angripna landet i stor oreda och väcker folks vrede och frustration? Vill den vanliga amerikanen vara med om att försvåra eller försumma just den återuppbyggnad efter krigen och den sociala harmonisering med avstamp mot en ny utveckling som neos säger sig vilja se?

Man har svårt att ge ett bra svar. Neos beskyller gärna sina kritiker för ”passivitet” eller ”isolationism” inför länder med politiskt förtryck. Neos faller här tillbaka på en amerikansk, kanske från början god impuls av att vilja rädda andra från ofrihet. Sådana impulser urartar lätt eller blir övertagna av personer med mer dunkla motiv.

Det är också svårt att begripa den tama svenska reaktionen på neos. Kanske ser man dem som enbart en bland flera riktningar i det åsiktstäta USA. Kanske uppfattar man inte sambandet mellan deras offensiva idéer och landets utrikespraxis. Då jag har frågat Rysslandskännare får jag lätt detta intryck. De tycks bara anse att ”reella” faktorer som länders egenintresse, påtagliga hot och andra aktioner bör tas upp i en analys. De många neokonservativa och deras tydliga tal om vad som behöver ske ignoreras.  Att till exempel se neos som en faktor som ett svenskt Natobeslut behöver beakta är underförstått oviktigt. Jag har aldrig hört en svensk Nato-diskussion där neos överhuvudtaget har nämnts, ens av denna organisations kritiker. Skall vi få den efterlysta bredden i vår Natodebatt borde alltså denna kunskapslucka täppas till.

Carl Johan Ljungberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: