Hans Järta blev rätt man när Sverige krisade

Han spelade flera roller än de flesta.

  Hans Järta var jurist, politiker, ämbetsman och grundlagsfader, poet, litteraturredaktör och landshövding. Han var även fornforskaren och historikern som blev chef för riksarkivet.

 Ändå fångar man med dessa roller på sin höjd en del av hans mångsidiga personlighet.

   Kanske var Järtas bästa drag känslan för rätt och rimlighet. Han upprördes inför orättvisa och privilegier, inte minst dem som den dåtida adel ägde, där han själv var född. Järta avsade sig som ung sitt adelskap. Han avvisade senare i livet favörer som löneförmåner eller utmärkelser.

  Nu har Gunnar Petri skrivit en levnadsteckning om den rätt egensinnige men också framsynte och flitigt verksamme Järta. Petri är själv jurist och populärvetenskaplig skribent. Som tidigare statssekreterare och preses i Musikaliska akademin har han alla förutsättningar att förstå Hans Järta.

   Till det unika för denna märkesgestalt hör hans klokhet och praktiska sinnelag. Han var akademiskt utbildad och tog lätt till sig nya fakta. Han sökte konstruktivt bena upp samhällets problem. Järta slöt sig till en grupp talangfulla Uppsalastudenter som alla blev kända reformister. Järta själv blev med tiden finansminister och respekterad rikshushållare.

   Många har omvittnat Järtas vilja att nå resultat och hans förmåga att bedöma människor. Hans Järta krävde av andra – men mest av sig själv. Han anade vad som borde göras, han ryckte in och tog initiativ. Det gällde inte minst i arbetet med den nya grundlag som skrevs efter det Finska kriget 1809, då Sverige tvangs avträda Finland till Ryssland. Det gällde även landets ickefungerande myntsystem. Det gällde i tunga utrikesfrågor, där den nye kungen Karl XIV Johan – som i och för sig var utrikespolitiskt skicklig – behövde vägledas om svenska och nordiska förhållanden. Och det gällde inte minst sedan Järta blivit landshövding i Kopparbergs län, där han sökte hjälpa dalfolket som upplevde missväxt och armod.

   Gunnar Petri påminner om att Hans Järta har bedömts olika av eftervärlden. Tidvis sågs han som oförutsägbar och rebellisk, medan andra uppfattade honom som en bakåtsträvare. Det stämmer inte utifrån hans bakgrund. I Järtas uppväxtfamilj sympatiserade man till exempel med den då aktuella amerikanska frigörelsen från England. Tydligt avvisade däremot Järta den franska revolutionen eller i varje fall dess extrema gestalter – de så kallade jakobinerna. Många jämförde Järta med grundlagsfäder som Jay och Hamilton i Amerika.

   Järta ville med sin förebild Burke ”bevara genom att förändra”. I hans ögon var samhället en förening av levande, döda och ännu ofödda. Han avskydde politiskt godtycke, även kunglig sådant. Han beundrade kulturpolitikern Gustav III, men ansåg att kungen utövade sin makt självsvåldigt. Som politiker sökte Järta uppslag ur svensk tradition, men också hos européer som Montesquieu. Den grundlag som Järta var med om att skapa skulle, fast den tillkom i högt tempo, och med modifikationer stå sig ända till 1970-talet. Fast Järta tidigt anklagades för att vara revolutionär, menar Petri att han sökte verka för ett kompetent styre och nya frihetsidéer. Järta önskade se en riksdag som såg till folkets bästa och en regering som styrde i den nya nationalekonomins anda.

   Under Järtas tidiga liv var Sverige efterblivet och läget svårt. Moderna partier saknades; åsikts- och tryckfriheten satt trångt. Näringarna var svaga och ekonomin vacklande. Man har talat om ”Järnåren” just i 1800-talets början, då  landets östra riksdel intogs av Ryssland och kung Gustav IV Adolf avsattes. En rad dåtida inrikeskonflikter kunde ha lett till svenskt inbördeskrig. Även i Europa rådde oro efter franska revolutionen. Under Napoleonkrigen sökte stormakterna även dra in vårt land i sitt ränkspel. Sverige bidrog i slaget vid Leipzig 1813 till att slå den franske diktatorn. Allt flera insåg de åren liksom Järta att vårt land måste stärkas och moderniseras. Frihandel och upphävda regleringar skulle vända den svenska fattigdomen i välstånd.

   Järta anade tidigt problemen, men var som oppositionsman länge bakbunden. Tack vare att han tidigt lärt känna tidens mest vidsynta och välinformerade personer i landet kunde han utforma en modern frihetssyn. Den vann sakta men säkert mark, fast då dess tid var inne hade Järta själv besviken lämnat politiken.

   Enklast kan man kalla Järta en eftertänksam frihetsvän. Han såg avigsidorna hos en viss typ av framstegstänkande liksom i ensidiga nyttoläror. Järta klängde inte fast vid makten utan lämnade sina uppdrag när han mötte för stort motstånd. Hans klarsyn och politiska vaksamhet, inte minst hans förmåga att skilja ut ”god liberalism,” skulle behövas i dag.

Bortom politiken, och även då han lämnat den, drev han egna litterära och historiska projekt. En tid var han uppskattad chef för Riksarkivet och bidrog till att modernisera detta. Järta utgav likaså tidskrifter som röjde väg för nya idéer och för viktiga reformer.

   Det är glädjande att den självständige och nytänkande Järta nu har fått den värdiga och läsvärda biografi som han förtjänar. Boken känns ibland som en thriller, särskilt då Järtas närvaro vid mordet på Gustav III redovisas. Inblickarna i det tidiga 1800-talssverige är bara de fint gjorda.

 Den som vill möta de riskfyllda och händelserika år då Sverige började moderniseras har alla skäl att läsa Gunnar Petris bok.

Carl Johan Ljungberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: