Den ryska bondegemenskapens profet

Bland det ryska 1800-talets färgstarka litteratörer hör Alexander Herzen till de främsta. Han lyckades som få förena skarp iakttagelse med litterär elegans. Som en exotisk ryss i brittisk exil förde han liksom sin åsiktsfrände John Stuart Mill frihetens talan. Många har betagits av Herzens Minnen med dess personporträtt och inblickar i dåtidens Ryssland.

   Alexander Herzens liv var tungt. Född i Moskva 1812, det år då den franska armén angrep staden, växte han upp i en välbärgad adelsfamilj. Fadern – furst Ivan Jakovlev – var en högt begåvad man men ägde tungsinta drag. Modern – Luise Haag – gav med sin tyska bakgrund Herzen en känsIa att också vara europé. I hemmet rörde sig tidens stora gestalter, och jämte sitt stadsresidens ägde familjen ett lantgods som den unge Herzen skattade högt.

  Med sin bakgrund kunde Herzen ha känt sig både udda och vanlottad. Hans barndom var utåt sett ändå trygg. Herzens talanger märktes tidigt varför han fick en solid akademisk utbildning. Han studerade vid Moskvauniversitetet som dessa år var på uppåtgående. Liberala och radikala strömningar rådde och universitetets lärare och studenter misstroddes som rebeller av tsarens ministrar. Herzen ställdes liksom sina ståndsbröder inför valet att bli officer, men han föredrog att gå in i civilförvaltningen. Här gjorde han ute i de ryska provinserna iakttagelser, som hans socialvetenskapliga författarskap och även hans memoarskrivande skulle dra nytta av.

  Herzen sågs som en lovande forskare, insatt både i filosofi och naturvetenskap. Han mötte dock motstånd för sina åsikter. På grund av sin politiska kritik av tsarregimen förvisades han tidvis från Moskva.

Herzen avbröt helt sin universitetskarriär och drog sig i stället fram som fri intellektuell. Han inledde ett kringflackande liv på jakt efter nya arenor för sin verksamhetslust.

  Herzen var som ung kritisk till tidens ryska elit. Här spelade hans misantropiska läggning roll, ett arv från fadern. Genom sin lutherska mor sägs han samtidigt ha fått viss personlig stabilitet. Att hon som nämnts var europé skulle bli viktigt för Herzen och för hans jagbild. Herzen sökte i all sin rastlöshet nå inre balans; han avskydde förenklade och ensidiga åsikter.

  Så led han inte bara i barndomens högreståndstillvaro. Det pinade honom att Ryssland befann sig långt bakom i Västeuropas liberala omvandling. På högre bud hade den ryska tankefriheten tvärtom inskränkts, främst efter det så kallade dekabristupproret år 1825, då yngre officerare närda av västliga revolutionsideal hade sökt begå en statskupp. De så kallade dekabristerna (”decembermännen”) straffades hårt av tsarregeringen och några få avrättades. Det politiska klimatet skärptes och de som likt Herzen hade beundrat rebellerna förföljdes.

  Redan som student på 1830-talet blev Herzen känd som en radikal ifrågasättare, en som med många jämnåriga hade fängslats av den nya naturvetenskapen. Denna tycktes ju bryta med den idealism och den kristna övertygelse som burit det gamla Ryssland. Herzen ägnade sina studieår åt att intensivt läsa och utveckla vad tongivande franska och brittiska naturvetare och liberaler hade sagt. Sina största insatser gjorde dock Herzen i exil. I Italien, liksom i Paris och London (där han skulle stanna till sin död) blev han ett tidsvittne som via läsning och egna upplevelser skapade en personlig åskådning. Hans synpunkter på händelser som 1848 års revolution spreds i de nya medierna, särskilt genom hans egen tidskrift Klockan (Kolokol) som även nådde läsare i Ryssland.

Om denna inflytelserika, i all sin gåtfullhet ändå så öppna personlighet, har den brittiska emeritusforskaren i idéhistoria och rysk kultur Aileen M Kelly skrivit ett omfattande verk, The discovery of chance: The life and thought of Alexander Herzen (Harvard University Press 2016, 592 s). Här skildrar hon mer ingående än tidigare biografer hur Herzens idéer tog form och inte minst hur han sökte tillämpa dem på aktuella händelser.

   Vilket blir då Kellys bidrag till bilden av Herzen?

 Ofta har man sett hans liv som uppdelat i en tidig fas då naturvetenskapen sysselsatte honom, medan historia, kultur och sociala förhållanden senare tog över intresset. Kelly anser dock, att Herzen successivt och osökt smälte in naturvetenskapen i sin samhällssyn så att denna bildar en syntes.

   Att Herzen väl insåg hur naturvetarämnena ändrat villkoren för humaniora är klart. Hos äldre ryska intellektuella hade idealismen i religiös eller annan form dominerat. Denna idealism ifrågasatte många av det tidiga 1800-talets unga radikaler. Men deras kritik innebar också, att de själva låste sig i nya idé- eller teorisystem burna av förutbestämdhet, determinism. Därmed fick friheten stryka på foten. I vetenskaper som fysik och kemi men även i historieämnet såg de radikala föga spelrum för vilja och fantasi.

   Herzen tänkte för sin del mer öppet och såg historien som mindre förutbestämd. Han angrep de luftslott som ryska Hegel- och Schelling-anhängare byggde. Han såg även de så kallade slavofilerna med deras vurm för ”folket” som passerade. Samtidigt genomskådade han såväl de nya romantiker, som hyllade ”framsteget” och gjorde vetenskapen till troslära, som de gryende kollektiva rörelser vilka likt marxismen trodde sig kunna lösa alla problem.

   För Herzen kunde framtidens idéer anas hos franska tänkare som Buffon, men än mer hos liberalen John Stuart Mill och hans franske kollega Pierre-Joseph Proudhon. Fattig och självlärd såg Proudhon kritiskt på rådande filosofiskolor. Han angrep upplysningens individualism men också kommunismen. Proudhon tänkte sig ett samhälle av solidariska gemenskaper. Häri påminde han en del om Herzen med dennes tro på en politisk syntes, en gemenskap som liknade den gamla ryska bysamfälligheten (zemstvó). Att Herzen såg en möjlighet hos denna ryska bondesamfällighet betyder inte att han idealiserade folket. Han tyckte sig dock ha sett deras livsform som en basgemenskap att bygga det nya samhället utifrån. Kanske spelade här – utöver hans tidiga stationeringar som civil ämbetsman – barndomens sommarvistelser på familjegodset in.

   Genom att kritiskt granska samtida idéer och samhällsformer nådde så Herzen enligt Kelly en fri, och för sin tid unikt öppen, samhällssyn. I den spelar slumpen och den successiva, välöverlagda anpassningen till nya omständigheter huvudrollen. ”Historien öppnar många dörrar,” skrev han själv. Till dessa dörrar hörde dock inte, till skillnad från åsikten hos den begynnande ryska extremvänstern, den som leder till våld. Att Herzen pekar framåt, såväl mot 1900-talets frihetliga vänster som mot olika slags liberaler, verkar klart.

   Alexander Herzen har bland annat kallats socialist, etisk anarkist och liberal. Då dessa läror på den tiden flöt i varandra gör man som Kelly nog klokt i att tona ned etiketterna. Hon söker snarast se, varifrån hans åsikter kom och hur de bildar nya mönster. Boktitelns ”chance” syftar på den slump som så fängslade Herzen. En slump som likt 1900-talets lära om ”det öppna samhället” oroade många av dem som gillar stora tankesystem. Att som Herzen röja upp bland föråldrade principer var något som behövdes i dåtidens Europa och Ryssland. I all sin vacklan och i sin motvilja mot det förutbestämda pekar Herzen ofta mot vår tids uppfattningar. Nuet och traditionen ingår förening.

Kanske kan vi med Kellys hjälp också se en ny och djupare Herzen framträda.

Carl Johan Ljungberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: