Undergångsvisioner – Armageddon och Deep Impact

Man känner ett samhälle på dess undergångsvisioner.

Under hundratals, tusentals år var de västerländska domedagarna knutna till just domedagen – Jesu återkomst, då alla skulle vägas och befinnas vara tunga eller lätta. Varje svår katastrof sågs som imitationer av eller ouvertyr på detta. Ett exempel som är nära till hands är digerdöden. Denna sågs som ett straff från Gud, vilket gav upphov till flagellanterna; dessa pinade sig för att, liksom Jesus, ta på sig mänsklighetens synd och därmed skaffa undan pesten.

De kristna stråken i undergångsvisionerna har gradvis förbytts i och med upplysningen och den därmed tilltagande sekulariseringen. I tid sammanfaller den ungefär med den tidiga engelska industrialiseringen. Alla dessa processer knyts samman i en enda person i Thomas Malthus, som var den förste att ana världens ändlighet som resurs och därför knöt sin katastrof till ett överdrivet resursutnyttjande. Den alltmer ökande avkastningen per arealenhet gjorde dock att Malthus kom på skam, och hans visioner har så att säga legat i träda fram tills idag.

Under nittonhundratalets andra halva var bomben motsvarigheten till medeltidens pester. På denna sylvvassa pigg hängdes ideologiska strider, kampen mellan kommunism och kapitalism, som av atomvapnen gavs ett närmast bottenlöst allvar.

Under nittonhundratalets andra halva var bomben motsvarigheten till medeltidens pester.

Småningom föll Sovjetunionen, och idag har våra undergångsvisioner närmast återvänt till de malthusianska; även om de inte bygger på samma praktiska förståelse av världen och problematiserar vädret snarare än maten, är de utlopp för samma typ av ångest: jorden som ändlig resurs.

Däremellan kom dock hastigt in på scenen en annan vision, bara för att snabbt försvinna igen. Detta är visionen om kometen eller asteroiden som slår ner på jordens yta, den så kallade planet-bustern. Den blev allmängods när asteroiden 1997 XF11 upptäcktes. Denna förväntades passera oerhört nära eller rentav slå ner på jorden år 2028, vilket omskrevs i Expressen med den suggestiva bildtexten ”Då går rullgardinen ner”.

Även om denna ångest, liksom Malthus’, är projicerad på jorden, handlar den knappast om jorden som resurs. I stället liknar den en sekulariserad variant av den kristna eskatologin: straffet kommer oväntat och till synes utan orsak från himlen, och leder till att den jordiska existensen totalt upphör. Det småborgerligt moraliska element som fanns i Malthus’ vision – man kunde ju undvika hans katastrof om man bara hushållade tillräckligt väl – finns inte alls. Plötsligt befann sig jorden i en kosmisk skyttegrav vari en granat när som helst kunde krevera; om man hade tur kunde man kanske få höra visslandet strax före nedslaget.

 

***

 

Undergångsvisioner har en sällsam kraft att inspirera konst, eftersom de frigör enorma mängder ångest inom oss; som det heter ska ju konst lidas fram. Förvisso är några av våra största konstverk sådana undergångsvisioner. Den mest kristna undergångsvisionen torde vi finna i Boschs Lustarnas trädgård, och då inte bara i den högra helvetespanelen. Pesten fick sin fulländade gestaltning på bioduken med Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet, och kärnvapenkriget kanske i och med Dr. Strangelove. Jag djärvs nog också påstå att Battle Royale, även om den inte alls är i närheten av dessa två, ändå är en kvalitetsfilm som handlar om någon form av malthusiansk katastrof.

När man inventerar beståndet hos asteroid- och kometfilmerna är det mycket dystrare – i negativ bemärkelse. I det allmänna medvetandet är det kanske två filmer som kan komma på tal, nämligen Armageddon och Deep Impact. I jämförelse med filmerna vi har nämnt är verkshöjden hos dessa på tröskelnivå. Om inte asteroidångesten får ett uppsving snart – kanske genom att någon stad förstörs någonstans av en mindre meteoritsvärm som en gång Sodom och Gomorra – så får vi dock acceptera att asteroidångestens mästerverk heter antingen Armageddon eller Deep Impact. Det kan bara vara en – frågan är vilken.

 

***

 

Armageddon torde vara den kändaste av de två filmerna. Rollbesättningen tog mer hänsyn till face recognition, och musiken framfördes av Aerosmith.  Detta är förstås inget bevis på briljans – Roger Ebert, känd filmguru, gav Armageddon ett av fyra i betyg, att jämföra med Deep Impacts två komma fem – men ur ett marknadsföringsperspektiv var Armageddon bättre paketerad för att nå publikframgångar.

Hos kritikerna väcker sådant i stället misstro. Kritiker är skeptiska, och tror alltid att någon försöker lura dem. De anser i regel att yta och djup står i motsatsförhållande till varandra. När någonting glänser och prålar, tar de detta som intäkt för att det på insidan är ruttet till märgen.

Motviljan är lätt att förstå. Armageddon är en extremt svulstig film. Det ligger något i det som Roger Ebert säger: att varje godtyckligt taget trettiosekundersklipp kunde vara en tv-reklam. Alla enskilda ögonblick är till sista droppen utkramat på de känslor som kan utvinnas ur det, vilket är regissören Michael Bays signum. Detta leder till viss mättnad.

Vidare är premisserna bisarra. En asteroid är på väg att träffa jorden inom ett par veckor. Allt liv är hotat. För att kunna råda bot på detta måste asteroiden sprängas i bitar, vilket förutsätter att man kan få ner en kärnladdning djupt in i asteroiden. Den ende man som är kapabel att göra detta är Bruce Willis, världsledande oljeborrare.

Bruce Willis figur framstår genom hela filmen som nidbilden av en Joe the Plumber, en republikansk kärnväljare med machokomplex.

Bruce Willis figur framstår genom hela filmen som nidbilden av en Joe the Plumber, en republikansk kärnväljare med machokomplex. Han är frånskild, misstänksam och våldsam mot dotterns kärleksintresse. Dessutom arbetar han på en oljeplattform, en av de arketypiska maskulina miljöerna. I de första scenerna som han är med hinner han slå golfbollar från oljeplattformen mot protesterande miljöaktivister och jaga dotterns fästman med hagelgevär.

Han vägrar dock att åta sig detta om han inte får göra det tillsammans med sitt team. I stället för att NASA:s astronauter ska lära sig oljeborrningens finesser, blir det i stället oljeborrarna som ska lära sig astronauternas yrke.

Redan här kan man konstatera att filmen ställer stora krav på det som kallas för suspension of disbelief. Alla begriper att om detta vore på riktigt så skulle världen vara dödsdömd och att NASA:s ledning begår något som i alla hänseenden är grova tjänstefel genom att låta sig utpressas av oljeborraren. Men ett ärligt filmtittande förutsätter att man någonstans går med på filmens premisser, varför vi får gömma undan denna tanke och helt enkelt köpa att NASA härigenom tog sitt ansvar på fullgott sätt.

Detta är det som många inte klarar av att göra. De fastnar därför i oväsentligheter om hur ”osannolikt” det är. Det är förvisso osannolikt. Men så är också rymdäventyr om onda krigare i svart protespansar; att hänga upp sig på denna detalj är därför i slutändan inte något man bör lasta filmen för, utan sig själv som tittare.

När fernissan är bortskrapad inser man att filmen egentligen handlar det om att en på ytan råbarkad och osympatisk man drivs till det yttersta offret för sin dotter, till den punkt att han väljer att dö i stället för dotterns fästman, fastän han hatar honom. Det borde också ligga nära till hands, enligt vad som sagts ovan, att läsa Bruce Willis figur som en arketypisk amerikan – en self-made man med gammaldags och möjligen småbigotta värderingar som bevisar att han har ett hjärta av guld.

Här blir det tydligt att filmen drar för mycket åt det sentimentala hållet. Det är en uttjatad saga i rymden, men också en uttjatad saga har företrädet att vara en allmänmänsklig historia. Genom Bruce Willis’ gestalt förankrar Armageddon denna kosmiska händelse, nästan abstrakt i sin storhet, i den enskilda och tämligen vardagliga människans liv. Den får honom att se hur mycket mindre hans liv är än hans offer. Han frälser genom sitt offer sig själv och världen, och blir således en form av Kristusfigur.

Detta visar, om inte annat, hur svårt det är att helt gå bortom vårt kulturella arv när vi ska berätta denna typ av historier.

 

***

 

Som vi redan har nämnt är Deep Impact enligt communis opinio den bättre filmen: filmen är förvisso inte svulstig och larvig på det sätt som Armageddon är. Den är lågmäld och har ett samhälleligt anslag snarare än att vara en form av screwball comedy med fel man på fel plats. För kritiker är denna brist på prål på ytan en indikation på att det är kvalitativ film.

Men skenet bedrar.

Armageddon må vara allt det som den beskylls för att vara. Men det den föresätter sig att göra, det gör den. Den har en (ehuru larvig) historia, den fokuserar på denna och genomför den fullgott. Deep Impact kan å andra sidan inte bestämma sig för vad den är för typ av film. De olika delarna integreras inte: i rymden hjältarna som till slut offrar sig för jorden, på marken den unge astronomen och hans kärlekshistoria, i Vita Huset Morgan Freemans välartikulerade (som alltid) president. Dessa förkroppsligar de tre dimensionerna äventyret–människan–samhället. I Armageddon finns en närhet mellan dessa dimensioner; äventyret knyter starkt an till jorden eftersom filmens kvinnliga huvudroll är dotter och fästman till två av astronauterna-oljeborrarna; hon är dessutom ständigt närvarande i kontrollrummet på NASA hos beslutsfattarna. Alla nivåerna återverkar på varandra. Detta må vara hårt framkrystat, men det är åtminstone en enda kalv och inte en hög med slaktkött och spridda styckdetaljer.

Den stora bedrövelsen med Deep Impact är denna brist på fokus som troligen beror på en vilja att tillfredsställa så många kundkretsar som möjligt. Som tittare blir man i stället frustrerad, eftersom filmskaparna tappar bort den enda tråd som, om den hade spunnits väl, hade kunnat bära upp hela filmen utan att brista. Det handlar om samhällsperspektivet. Detta tränger sig på när det första försöket att spränga kometen (för det är en komet i denna film) har misslyckats. USA:s president informerar befolkningen om att de måste söka sig till skyddsrum. Dessa har bara plats för si och så många personer: de flesta på förhand utsedda, några ditlottade. Alltså kan bara någon procent av befolkningen överleva – resten döms till undergången. Givetvis räddas dock planeten, och allt blir frid och fröjd igen i åtminstone USA.

Någonstans här borde den vakne läsaren se den försuttna möjligheten. Hur vore det om detta hände på riktigt? Om ens egen familj, skattebetalare sen decennier och i allo skötsamma och goda, inte skulle få tillträde till skyddsrummet, vad skulle detta göra med ens tillit till staten? Vad skulle hända med samhällskontraktet i stort, om runt 95 procent av befolkningen fick reda på att de står på en reservlista? Det är Deep Impacts förbannelse att den antyder dessa frågor utan att ens försöka besvara dem.

Hur vore det om detta hände på riktigt? Om ens egen familj, skattebetalare sen decennier och i allo skötsamma och goda, inte skulle få tillträde till skyddsrummet, vad skulle detta göra med ens tillit till staten? Vad skulle hända med samhällskontraktet i stort, om runt 95 procent av befolkningen fick reda på att de står på en reservlista?

När man anar vilken historia som kunde ha berättats i stället, känns upptakten futtig. Filmen borde i stället ha börjat vid detta besked från presidenten, den skulle ha fokuserat på hur det hade gått emot det mest fundamentala i den amerikanska självbilden: att alla människor är skapade som jämlikar. Kometen kunde därmed bli en hammare som slår sönder en skenbild och blottlägger verkligheten som den egentligen är, för när allt kommer till kritan är vi inte jämlikar – det finns alltid en värdehierarki i reserv för krisen.

Mot denna bakgrund har Roger Ebert fel. Deep Impact är i grund och botten ett misslyckande, åtminstone delvis på grund av sina högre ambitioner. Armageddon är i stället en framgång, om än i en självvald konstnärlig knatteliga.

 

***

 

Bara dessa två filmer om asteroiderna nådde mainstream. Sen glömdes de bort som projektionsduk för ångesten. Det är svårt att svara på varför. Kanske beror det på de vetenskapliga framstegen: asteroider av denna typ kan faktiskt bekämpas, dessutom på ett mindre riskfyllt sätt än att spränga dem med kärnvapen. Det skulle i så fall handla om att måla ena sidan med kolpulver. Detta skulle leda till temperaturökningar på ena sidan av asteroiden, vilket rubbar omloppsbanan. Ett alternativ är att låta landsätta rymdsonder som gör samma sak med sina styrraketer.

Mer troligt är att asteroider är för abstrakta för gemene man. De finns inte i vår vardag; vi kan inte relatera till dem.

Samtidigt har den konkurrenter. Klimatkrisen i alla dess former har tagit över, och så har världen återigen blivit en ändlig resurs, exempelvis i filmer som Interstellar, som gifter denna ångest med rymdålderns äventyr.

Kärnvapnens Godzilla-filmer har fått arvtagare i genmanipulationens Jurassic Park och kanske också Cloverfield. Denna ångest handlar, delvis som kärnvapnen, om att människan har anförtrotts krafter hon inte kan hantera. Ångesten över att Gud är död och att människan inte har någon särställning i kosmos får sitt tydligaste uttryck i att filmer om Apornas Planet – där våra närmaste släktingar springer ikapp och om oss i evolutionen – drar mångmiljonpublik.

Alla dessa ångesttyper lever och frodas. Dock trevar de; ännu har inga storartade mästerverk kommit ur dessa känslor; kanske kommer de inte heller att komma. Detta till trots är en sak säker: de har lyckats bräcka asteroidfilmerna flera hundra gånger om.

Fredrik Sixtensson

 

Mer av Fredrik Sixtensson:

Kristdemokratins kris

Rätten till Makedonien

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: