Vad vill de neokonservativa? Del 3

Detta är en fortsättning på tidigare artiklar i ämnet. Del 1 finner du här. Del 2 finner du här.

Neos finner ett nytt aktionsfält genom USA:s insatser på Balkan och i Somalia

Under det kalla kriget hade många konflikter i världen hållits tillbaka. Åren kring Östblockets fall flammade dessa upp på nytt och nya konflikter tillkom. Även USA aktiverade sig. Bakom militära USA-insatser som dem i Afghanistan, i Somalia och Bosnien fanns inte bara gängse strateger utan i hög grad aktiva neos. Deras synsätt och metoder testades först vid de två senare konflikterna, som bildar något av ett mönster för USA:s senare militära kampanjer.

I den militära insatsen i Somalia och i det första Balkankriget var USA:s politiska linje konventionell. Man lät FN ta initiativet och man ställde sin trupp under FN-befäl. På Balkan fördröjdes dock insatsen mot dem som startat våldet av att FN var splittrat och Storbritannien och Frankrike intog en mer försiktig hållning mot serbierna. USA:s förslag att slå mot dessa från luften motarbetades, främst av Storbritannien och Frankrike. Samtidigt kollapsade Somalia och USA gjorde där på (den avgående) president Bush d ä:s initiativ en liten och ganska halvhjärtad insats. Då Bill Clinton blev president följde han den multilaterala linjen och lät FN behålla initiativet, medan Frankrike och Storbritannien återigen fördröjde FN och på olika sätt hindrade Nato att agera.

De neokonservativa som noga följde vad som hände på Balkan kände ökat missnöje. De tryckte på för att USA skulle bryta med den multilaterala linje som visat sig så ineffektiv. Neos hävdade att serberna tack vare nya militära precisionsvapen kunde bombas effektivt under kort tid och utan större risk för civila dödsfall. Neos såg här en möjlighet att testa sin militärstrategiske inspiratör Richard Wohlstetters nya militärdoktrin och skapa en förebild för andra militära ingripanden. Den kända bombningen skedde efter att säkerhetsrådet gett sitt godkännande.

Genom kriget på Balkan befästes en bild av neos krigsdoktrin som framgångsrik och anpassad för moderna förhållanden. Samtidigt framstod européerna som fega och manipulativa, särskilt då de vid behov kom att gömma sig bakom FN:s säkerhetsråd och spela ut FN-mandatens begränsningar. För en utomstående ter sig västmakternas partitagande mot serberna – mot britters och fransmäns uttryckliga önskan – som orättvis, och lät också ana det svartvit-tänkande som neos utvecklat. Var det det faktum att den sida som väst här skyddade var de muslimska bosnierna respektive albanerna i Kosovo, varvid de kristna serberna som (mot brittisk och fransk önskan) utsetts till fiende också relativt sett fann sig i detta, som gjorde att neos strategi kunde framstå som generellt användbar? Jugoslavienkriget utspelades dock, trots inslaget av muslimer, i en huvudsakligen europeisk kontext. I Afrika och Mellanöstern skulle de kulturella villkoren som vi vet vara helt andra och neos strategi därmed visa sig direkt ohållbar.

Ett par tunga konflikter i Afrika på det tidiga 1990-talet gav dem som ville se beslutsamma militära ingripanden vind i seglen. När Somalias president vid decenniets början avsattes, utbröt ett krig som drevs av otaliga väpnade ligor med oklara mål och med lika oklara fronter. FN som bands av sin stadgas krav på samförstånd från ”parterna”, liksom på att agera opartiskt gentemot dessa, bakbands. Mångåriga svagheter i dess ledningsstruktur avslöjades. FN klarade helt enkelt inte den enormt ökade efterfrågan på fredsbevarande insatser, därtill nu på långt mer krävande villkor, som dessa år uppkom. Det hade enligt regler som gällt sedan Dag Hammarskjölds tid inte ägt mandat att tillgripa våld utom i självförsvar.

Få minns i dag att säkerhetsrådet kunde enas om flera insatser på grund av att Michail Gorbatjov 1988 hade öppnat den dittills låsta och konfliktbenägna ryska utrikespolitiken. I FN var dock oviljan från aktiva medlemsstater att låta sina styrkor strida fortsatt stor. Flera konflikthärdar flammade nu upp. På Somalias kollaps 1993 följde Rwandas hårda inbördeskrig ett år senare. De väpnade ”parterna” var i Afrika närmast oräkneliga – Somalia har av en insatt bedömare kallats ”en kruka som gått i tusen bitar”. Inte bara var FN oförberett för de starkt ökande insatserna de åren. FN:s dåvarande generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali hade även en problematisk egenskap, som bestod i att han ofta höll vital information för sig själv och av ovissa skäl även drev en del operationer utanför FN:s beslutsvägar. USA som ännu ställde sin trupp under FN:s ledning började med rätt se med kritiska ögon på världsorganisationen.

Kritiken skulle inte minska inför kriget i Bosnien och Kosovo där centrala aktörers metoder inklusive FN:s kom att omprövas.

Också här agerade FN som nämnts enligt sin regelbok: samförstånd med parterna, opartiskhet gentemot dem, samt våld bara i självförsvar. Kombinationen av föråldrade beslutsformer i FN, medlemsländers ovilja att sända trupp och de stridande parternas brutala agerande på Balkan (inte bara från serbisk sida) utlöste ett kaos som har liknats vid andra världskrigets.

Inte bara USA:s neokonservativa var upprörda. Världsopinionen riktade sig alltmera mot serberna medan Bosniens muslimer vann sympati. Om det verkliga konfliktläget gav stöd för den bilden är en annan sak. Medan kriget i Kosovo trappades upp bröt FN i vart fall sin princip att stå opartisk och gav i strid mot sin stadga Kosovoalbanerna sitt stöd. Dessa år samlade bland andra Kofi Annan argument för den omorganisation som skulle uppta honom som FN:s generalsekreterare åren 1997-2003.

På Balkan övergavs även FN-principen att inte utöva offensivt våld. Här bombade efter säkerhetsrådets godkännande USA, Nederländerna, Storbritannien, Frankrike och Spanien massivt de serbiska positionerna. Genom detta och genom den snabbinsatsstyrka som skapades i FN-regi men också genom den antiserbiska offensiv som Kroatien drev kom striderna trots allt att föras till ett slut varpå fred slöts i det så kallade Dayton-avtalet.

FN:s brister hade logiska, inte minst historiska förklaringar. Tidigare insatser hade skett med tydliga parter och i huvudsak tydliga gränser. Samma organisation gick bet då konflikterna drevs av icke-statliga aktörer, närmast ligor och klaner som ofta undandrog sig FN och krigets lagar. Det svåra och motsägelsefyllda i FN:s uppgift insåg bara få. Att organisationen kunde förbättras genom inre förändringar och vissa utvidgade befogenheter föresvävade inte alla dem som tog offentligt till orda. Neos utgör här ett gott exempel. Inte heller att medlemsstaternas vilja att sända trupp hade satt gränser för vad som kunde göras.

Carl Johan Ljungberg

 

Vidare till del 4.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: