Mot individualism, för individen

Sverige har de senaste årtiondena präglats av vad som kan kallas statsindividualism, ett synsätt där den enskilda individen genom statens försorg ska kunna frigöra sig från sociala strukturer som ställer krav på henne, och således kunna agera fritt som en jämlike bland andra rotlösa individer. Den borgerliga invändningen har varit liberal – staten är för stor och måste minskas för att stärka individens frihet över sitt eget liv. Statsindividualism är mycket riktigt onaturligt och osunt, men svaret kan inte vara liberalism. Vad som krävs är en konservativ återerinring av vad som är en sann mänsklig individ, vad som är statens roll, och vad som är relationen mellan dem.

Ty såväl socialistisk statsindividualism som liberalism grundar sig på samma felaktiga syn på individen. För det första ser de den mänskliga individen som en materiell enhet. Denna individ har inre begär, och det finns inga transcendenta värden, ingen hierarki mellan individer, ingen ordning inom individen som kan undantrycka en viss vilja, men inte en annan. Att individen hyser ett visst begär är rättfärdigande nog, eftersom detta tros vara hela hennes essens, och att vara fri är i detta synsätt att som person sjunka ned i denna sub-personliga godtycklighet. Moral är blott ett småsint kalkylerande av tillfredsställelser; en lag finns bara eftersom det vore smärtsamt för alla om den inte existerade, och smärta är den materiella individens största rädsla. Gemenskaper är blott historisk slump och fördelaktiga förbund, utan någon djupare innebörd, eftersom den materiella individen inte kan se bortom sin egen näsa.

För det andra ser båda staten och individen som två åtskilda parter, sammanbundna av blott ett ytligt, framförhandlat samhällskontrakt. Samhället blir endast en social konstruktion mellan individer; staten kan bara tillåtas existera i den grad den kan motivera att den möjliggör större frihet, och samhället måste rensas från all tradition och hierarki, eftersom dessa höjer den mänskliga strävan över individens godtycke.

Skillnaden mellan dem är endast att statsindividualismen anser att individens frihet kräver att varje mänsklig enhet får sina behov tillfredsställda av staten, en stat som likt en konstgjord moder övertar individens ansvar, medan liberalism anser att individens frihet är att tillfredsställa sina behov själv. Men de är likväl grundade i samma falska syn på friheten som kosmopolitens godtycke och begär; liberalism kan därför aldrig vara lösningen på det rådande problemet – den är en del av det.

Vi måste återupptäcka att den enskilda människan alltid befinner sig i en kulturell och social kontext, på en plats i historien, i folket och i samhället. Hon är satt där för att moraliskt verka efter sin bästa förmåga inom sina begränsningar – hon har ett arv att föra vidare och särskilda personliga kvaliteter att förverkliga. Hon fulländar sig själv när hon egenhändigt tar ansvar för sin omgivning, och hon vet att omgivningen kommer att ta ansvar för henne, eftersom samhället inte är en samling av individer, utan personer som var och en har en given plats i samma ödesgemenskap. Detta är den naturliga, organiska gemenskap som utgör grunden för såväl familjen, kulturen och riket. Den enskilda människan är för alltid född in i denna gemenskap, den gemenskap som föregick henne och som kommer vara kvar efter henne. Hon blir fulländad som individ först när hon erkänner sina förutsättningar, och älskar sin plikt.

Vidare är staten inte blott en ond nödvändighet som är till för individen, utan staten är likt individen en del i en högre organisk enhet. Motsättningen mellan individ och stat är en nedåtsträvande lögn. Som rikets försvarande, samordnande och ledande makt är staten det högsta elementet i hierarkin, det nav som genom lag och nationens överskridande gemenskap upprätthåller samhällets alla mindre gemenskaper och säkerställer deras existens. Individen har således en okränkbar plikt mot staten, men hon har även skänkts ett oerhört förtroende – att hon är förmögen att uppfylla plikten självständigt. Detta fostrar en stark individ, som bejakar tyngden och glädjen i att förvalta och förädla sitt arv, som ingår i en större strävan, och till sina barn skänker sitt egna, personliga livsverk. Det är en ansvarsfull individ, som lever och förverkligar sig själv i en gemenskap, fri från statens inblandning i sin egen sfär – men likväl fullständigt trogen sin plikt. Inte godtycklighet, utan självständighet är hennes frihet, en värdig och vacker självständighet given till att handla gott.

Individualism, såväl socialistisk som liberal, spränger denna ordning, ersätter ansvar med universella rättigheter som inte kräver motprestation, ersätter plikt med godtycklighet och svaghet, fråntar individen sitt sammanhang och förgör hennes möjlighet att som en del i något större verka för sin omgivning. I just statsindividualismen är hon dessutom fullständigt beroende av en kall stats mekaniska ynnest, men i all individualism förringas folket till en ansiktslös grå massa och individen är inte sina personliga kvaliteter, utan endast en kvantitet bland andra. Hon blir knappast fri i ordets egentliga bemärkelse. Individualism är snarare friheten att infinna sig i en tom, universell schablon av vad det innebär att vara människa, och att inte kunna förvalta sitt givna arv. Individualism är friheten att vara lämnad ensam, till mållöshet och sitt eget förnedrande godtycke. Individualism, modernismens ledstjärna, sveper undan alla naturliga strukturer, och med dem följer kultur, värden och samhällsmoral – kvar blir en materialistisk massmänniska, som inte längre är en egentlig individ.

Individualism resulterar alltid i ett falskt samhälle, vars enda syfte är att försöka förverkliga en falsk och verklighetsfrånvänd hypotes – att enheten människa är oberoende av alla sammanhang. Och om bladet inte är blankt, så skall det skrubbas blankt. Det är ett falskt samhälle, som ger människan ett falskt liv.

En konservatism värdig morgondagen måste stå upp för det organiskt framvuxna samhället, dess ordning och dess gemenskap. Konservatismen kan inte tillåta sig att köpa modernitetens chimär till frihet – det är en fråga om individens sanna självständighet och fullkomning, det äkta livet i en gemenskap, samt respekt inför förfädernas arv och rikets välgång.

Henrik Jonasson

 

Läs mer av Henrik Jonasson:

Futurismen, våldet och morgondagens italienare

Gabriele d’Annunzio och dödens triumf

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: