Sluta kväva landsbygden

En av de mest fundamentala förändringarna Sverige gått igenom de senaste 200 åren är den kraftiga urbaniseringen. Från att 90 procent av befolkningen bodde på landsbygden till att 85 procent bor i tätorterna. Från att de allra flesta varit bönder är nu siffran nere på någon procent. En stor del av nedgången är naturlig och positiv. Effektivisering, innovation och marknadsekonomi gör att resurser lösgörs och att mindre mänsklig aktivitet måste fokuseras på att producera mat. Detta har möjliggjort industrialisering och stora välfärdsökningar.

Den svenska landsbygdens stora kris de senaste decennierna beror dock långt ifrån bara på en naturlig utveckling. Minst lika viktigt har de politiska dråpslagen mot landsbygdens folk och företag varit. I decennier har politiker använt landsbygden som arena för att driva igenom miljöfrågor, storskalighet och centralisering utan hänsynstagande till vare sig produktionsförutsättningar, äganderätt eller landsbygdsutveckling. Följaktligen har svenska landsbygdsföretag i dag såväl större administrativ börda som högre kostnader än sina utländska motsvarigheter.

Politiken har exempelvis resulterat i en situation där Sveriges lantbruksproduktion i dag är kraftigt decimerad. Antalet lantbruk rasar i en förödande takt och vår självförsörjningsgrad är rekordlåg. Antalet mjölkbönder har exempelvis halverats var tionde år de senaste trettio åren, från nästan 40 000 i mitten av 80-talet till under 4 000 nu. Trots effektivisering, teknikutveckling och befolkningstillväxt har såväl mängden invägd mjölk som Sveriges marknadsandelar sjunkit kraftigt på senare år. De svenska böndernas marknadsandel för kött (svensk produktion i förhållande till svensk förbrukning) har också sjunkit från 94 procent år 1995 till att nu ligga under 50 procent. De svenska gröna näringarna har alltså allt svårare att mäta sig med utländska konkurrenter med helt andra förutsättningar. Sveriges politiker har reglerat och beskattat bort konkurrenskraften. Därmed har de inte bara skadat vårt lands förmåga att producera livsmedel och gjort oss sårbara. De har gjort livet svårt för de som bor på landet.

Antalet mjölkbönder har exempelvis halverats var tionde år de senaste trettio åren, från nästan 40 000 i mitten av 80-talet till under 4 000 nu.

Ska det gå att leva på landsbygden måste man kunna försörja sig på landsbygden. Dessvärre försämras ständigt situationen för svenska landsbygdsföretag. Det landsbygden behöver för att kunna leva är, liksom Sverige i stort, att vi låter entreprenörskapet och de lokala initiativen frodas. Det nuvarande systemet med kvävning och konstgjord andning om vartannat fungerar inte. De för omfattande skatterna, regleringarna och inskränkningarna uppvägs nämligen inte av bidragen, stöden och omfördelningarna.

Det som måste till är riktiga förändringar, som kommer åt de faktiska problemen. De behövliga åtgärderna kan sammanfattas i fem punkter:

1. Tryggad äganderätt och rättssäkerhet
Svenska landsbygdsföretagare måste kunna lita på att deras rätt att bruka och förfoga över egen mark är tryggad även framgent. Idag hotas ägande- och brukanderätten av aggressiv reservatsbildning samt ogenomtänkta avverkningsförbud till följd av artskyddsförordningen och nyckelbiotopsinventeringar. Otaliga svenska skogsägare har fått avslag på ansökan om att avverka egen skog till följd av lagstridiga myndighetsbeslut. Att allt fler skogsägare får stora skogsområden klassade som nyckelbiotop innebär att den skog de förvaltat och investerat i blir värdelös i en handvändning. Det måste till en ändring. Det är inte acceptabelt att familjers sparkapital och inkomst utan vidare omintetgörs.

Frihet under ansvar har tidigare tjänat såväl Sveriges natur som skogsägare väl och borde fortsätta gälla. I stället öppnar nu regeringen upp för ett ännu mer begränsat ägandeinflytande. De vill att skogsvårdslagen ändras så att intresseorganisationer ska kunna överklaga skogsägares avverkning av egen skog. En allt högre andel av Sveriges skogsmark undantas från näringsverksamhet. Mer än halva Sveriges yta är dessutom klassad som riksintresse, en orimligt hög andel, vilket stoppar och försvårar byggande och företagande. Det är en smygsocialisering som pågår. Folk får formellt äga mark, men de får inte använda den till något. Utan brukanderätten är äganderätten tämligen värdelös.

Det finns naturligtvis tillfällen då det är rimligt att staten agerar i syfte att skydda en art eller ett område, men då ska åtgärderna vara väl motiverade och proportionerliga samtidigt som markägaren måste ersättas för förlusterna intrånget innebär. Idag är dessvärre situationen inte så. Biotopinventeringen och avverkningsstoppen har gått över styr och ofta ersätts inte den drabbade markägaren eftersom inventeringar inte klassas som formella beslut. För markägaren blir dock resultatet detsamma: Åratals sparande och investeringar omintetgörs eftersom skogen inte går att sälja. Skogsvården går från att vara en folklig angelägenhet till att blott bli en statlig sådan, när makten överförs från hundratusentals svenska skogsägare till statsapparaten.

Ett annat hot mot företagarna på landsbygden är den överdrivna implementeringen av EU:s vattendirektiv. En ny stoppregel är nu på gång som skulle öka möjligheten för myndigheterna att stoppa dikning och utbyggnad av avlopp samt kräva regelbunden omprövning av miljötillstånd. Detta kan komma att få ödesdigra konsekvenser i form av hämmad industriell utveckling, översvämmad åkermark och rättsosäkerhet då de fastställda gränsvärdena i praktiken inte kommer att kunna överklagas. Större delen av Sveriges småskaliga vattenkraftverk, byggda på hundratals år gamla fördämningar, skulle behöva rivas.

Lantbruket har haft en ökad regelbörda med 120 procent de senaste 20 åren. Svenska bönder är nu underställda över 600 regler, 22 journaler och 36 åtgärder de måste söka tillstånd för. Resultatet har blivit att det inte går att bedriva lantbruk utan att begå brott varje dag.

Den ständiga politiska klåfingrigheten leder inte till något positivt. Tvärtom är ett ökat privat ägande och en säkrad nyttjanderätt på landsbygden är en förutsättning för hållbart brukande och investeringar. För det man äger vårdar man. Begränsningar av äganderätten innebär uteblivna satsningar, försvagad välståndsutveckling och lägre incitament för folk att förvalta sina egendomar omsorgsfullt. Det är det privata ägandet vi har att tacka för Sveriges varierade och vackra landskap.

Stat och kommun borde sträva efter att ta så lite produktionsmark ur bruk som möjligt. Därför bör det tas större hänsyn till god jordbruksmark vid detaljplanläggning och elnätet bör grävas ned. Åkermarksarealen minskar dessvärre stadigt år efter år. Hela Sveriges landsbygd kan inte vara reservat. Sverige borde producera mer, inte mindre och när brukanderätten av mark måste sättas ur spel bör rejäl ersättning utgå till markägaren. Även strandskyddslagstiftningen bör ändras för att tillåta mer byggande och utveckling på landsbygden.

2. Lägre kostnader och färre regler
Svenska landsbygdsföretag omfattas av oerhört många regler och avgifter, och fler blir det hela tiden. Svenska företag har idag administrativa regelkostnader på över 100 miljarder. Lantbruket har exempelvis haft en ökad regelbörda med 120 procent de senaste 20 åren. Svenska bönder är nu underställda över 600 regler, 22 journaler och 36 åtgärder de måste söka tillstånd för. Detta är alldeles för oöverskådligt och svårhanterat. Resultatet har blivit att det inte går att bedriva lantbruk utan att begå brott varje dag. Dessutom måste allt fler timmar varje månad ägnas åt dokumentation och administration i stället för det faktiska lönsamhetsfrämjande arbetet. Också kostnaderna är höga. De många skatterna och avgifterna slår hårt mot landsbygdsföretagen. Det är oerhört svårt att hävda sig i den internationella konkurrensen när arbetsgivaravgifterna, drivmedelsskatterna och blanketthögen är så mycket högre i Sverige. Vi måste sluta straffbeskatta avstånd och agrar produktion och i stället ge näringarna möjlighet att konkurrera på marknaden och i högre grad exportera.

En av de svenska landsbygdsföretagens största konkurrensnackdelar gentemot utländska konkurrenter gäller drivmedelskostnader. De svenska drivmedelsskatterna stiger ständigt och innebär stora kostnader såväl för företagen som för privatpersoner. Utan bil går det inte att bo på landet idag, så att straffa bilåkande är att nedgöra landsbygden. Visionen om att alla ska åka kollektivt krockar med verkligheten på landsbygden där buss- och tågtrafiken oftast inte är ett alternativ att ens överväga. Svenska lantbrukare betalar i genomsnitt två kronor mer per liter diesel än EU-genomsnittet. De höga transportkostnaderna, tillsammans med kostnaderna att anställa, slår naturligtvis också hårt mot den svenska industrin som inte sällan ligger på landsbygden. Det är i glesbygden och den industrinära landsbygden som de största befolkningstappet skett de senaste decennierna. De ständiga höjningarna av drivmedelsskatten och hotet om kilometerskatten innebär kraftiga slag mot basnäringarna och tillverkningsindustrin i det avlånga och glesbefolkade Sverige. Detta skadar hela landet.

Det är ohållbart att svenska landsbygdsföretag ska ha mycket sämre konkurrensförutsättningar. Sverige är ett EU-medlemsland och en långtradare kan transportera varor över kontinenten på något dygn. Trots att tullarna och gränserna inom unionen är borttagna ur ett handelsperspektiv, så är de svenska reglerna utformade som om de fanns kvar. Många av de livsmedelsprodukter svensken konsumerar privat och i offentlig sektor kan man hamna i fängelse för att producera i Sverige. Den svenska miljöpolitiken präglas i för hög grad av symbolåtgärder och borde bli mer resultatinriktad.
Svensk miljöpolitik är enbart inriktad på den svenska produktionens påverkan, inte konsumtionens. Vi försöker exportera moralen och den negativa effekten genom att flytta ut produktionen. Detta är inte en ansvarsfull hållning. En hållbar miljöpolitik är hållbar både för miljön, näringslivet och landsbygden.

Det offentliga Sverige finns idag på landsbygden för att göra inspektioner och ta ut avgifter, medan samhällsservicen och ansvaret för lag och ordning haltar. Polisen har en låg och allt lägre närvaro på landsbygden. Landsbygdsbor betalar trots allt skatt som alla andra svenskar, men ser sällan resultaten i form av offentlig service eller statliga investeringar.

Det offentliga Sverige finns idag på landsbygden för att göra inspektioner och ta ut avgifter, medan samhällsservicen och ansvaret för lag och ordning haltar. Polisen har en låg och allt lägre närvaro på landsbygden. Landsbygdsbor betalar trots allt skatt som alla andra svenskar, men ser sällan resultaten i form av offentlig service eller statliga investeringar. Tryggheten minskar. Påtagliga hot mot ägandet på landsbygden i form av exempelvis olovliga bosättningar och maskinstölder tas inte på allvar. Ska det finnas möjlighet till investeringar och tillväxt på landsbygden och i det ofta kapitalintensiva landsbygdsnäringarna så är det ohållbart när inte ägandet försvaras och respekteras.
Ofta är den offentliga närvaron ett hinder för tillväxt, företagande och innovation på landsbygden. Staten har monopoliserat alkoholförsäljningen och tillåter inte gårdsförsäljning, staten begränsar jägares möjlighet att själva sälja sitt kött och staten tar i allt högre utsträckning makten över den privatägda skogen och hämmar därmed investeringar. Landsbygdsborna får betala allt högre skatt men får allt sämre service. Kanske är det dags för det offentliga att ge folket på landsbygden lite mer frihet och utrymme, så att de har större chans att själva påverka situationen. Statliga interventioner på landsbygden har sällan varit positiva, utan oftast slutat i att landsbygdens folk fått en fattigare och ofriare vardag. Att med tillsyn, regelböcker och punktskatter slå ut bärkraften för att sedan sätta folk i gisslan i stödutbetalningsberoende är inte sympatiskt.

Få centrala lösningar har varit till fördel på landsbygden. Det vore välkommet med en högre grad decentralisering av makten så att besluten i högre grad togs på lokal nivå. Kommunerna borde bli mindre styrda av staten och marken mindre styrd av myndigheterna. Kan kommunerna bli mindre styrda av staten så kommer fler satsningar landa rätt. Centralt öronmärkta projekt kan bytas ut mot större fokus på bättre service och lokalt företagsklimat.

Svenska gröna näringar betalar redan högre avgifter och energiskatter än jämförbara länder. Tillsammans med de höga arbetsgivaravgifterna innebär detta stora svårigheter att konkurrera på marknaden. Ytterligare skattehöjningar genom utökad växtskyddsskatt och införd kilometer-, flyg- och handelsgödselskatt vore dödsstöten för många verksamheter. Det får vara nog med skatter nu. Det räcker inte med att förhala ytterligare höjningar eller att effektivisera nuvarande åtgärder. Skatter måste sänkas och regler tas bort. Det offentliga kan skapa ramverk och förvalta vissa gemensamma nyttigheter och grundfunktioner, men bör i övrigt vara mycket restriktiva med att lägga sig i. Landsbygden behöver mindre politik, inte mer. Sänk skatten i stället så finns större utrymme för lönsamhet och livskraft.

3. Myndigheter med rätt uppdrag och befogenheter

Ofta upplever folk verksamma på landsbygden att de från myndigheternas sida ses som antingen miljöfarliga eller som utställningsobjekt. Ett hållbart samhälle måste även vara hållbart för företagande, innovation och annan mänsklig verksamhet på landsbygden. Att se på kor och skogsbruk som problem är inte balanserat. Landsbygden kan inte bara ses som ett museum som ska stå orört och tillgängligt som ett dött besöksmål. Människan har i alla tider brukat marken och format landskapet. De värden som många idag uppskattar, såsom öppna landskap, är inget av slumpen format utan ett resultat av mänsklig verksamhet.

Landsbygdsföretagen brukar naturen, de förbrukar den inte. De skördar och sår nytt. Därför måste myndigheterna styras till att i högre utsträckning även ta hänsyn till möjligheterna att leva och verka på landsbygden när de fattar beslut. Det måste finnas en balans mellan miljö och produktion. Myndigheterna måste i sina instruktioner ges ett tydligt uppdrag att främja tillväxt. De borde ha som uppdrag att hjälpa de som vill utveckla sin verksamhet, så att landsbygden kan leva, inte enbart att leta fel. Koskit är knappast det största hotet mot miljön. Däremot är djurhållningen viktig för landsbygden och svensk ekonomi.

Målstyrning och måluppfyllnad måste sättas framför detaljstyrning och övervakning. De som vill göra rätt borde få stöd och vägledning. Det blir problematiskt när den politiska styrningen ökar eftersom myndighetstjänstemän knappast vet bättre än företagarna själva hur verksamheten bäst drivs. Detaljstyrningen kan ofta även observeras i hur de offentliga upphandlingarna är utformade, något som stänger ute företag och hämmar innovation. I stället bör inriktningen vara mot funktionsupphandlingar, uppstyckade kontrakt och krav i enlighet med svensk djurskyddslagstiftning. Många småföretag på landsbygden stängs i dag ute från upphandling av livsmedel, snöröjning och annat på grund av den klumpiga utformningen.

Idag känner många landsbygdsföretagare sig nämligen motarbetade av myndigheterna. Myndigheterna är programmerade för regler och stelbenta kontroller. De behandlar skogsbruk och matproduktion som miljöfarlig verksamhet snarare än livsnödvändig verksamhet. Rättviksmodellen bör därför införas i hela landet. Ett aktivt arbete för kortare handläggningstider, större insikt och förståelse för privat verksamhet samt högre tjänstemannakompetens. Det ska vara en väg in till kommunen och man ska inte bollas mellan tjänstemän. Myndigheternas tillsynsverksamhet bör utgå från dialog och förebyggande information innan den övergår i föreläggande och förbud. De avgifter som företagarna tvingas betala för olika kontroller och inspektioner måste motsvaras av mängden nedlagt arbete från förvaltningens sida.

Långa väntetider på tillstånd är också ett stort problem för tillverkningsindustrin som inte sällan är placerad på landsbygden. Att få miljötillstånd kan idag ta allt från många månader till flera år, vilket hämmar investeringar och sänker konkurrenskraften. Ska en nyindustrialisering vara möjlig krävs inte bara en lösning på denna fråga utan även åtgärder för att sänka transportskatterna och att åtgärda problemen med kompetensförsörjning. För ska landsbygden leva måste tillverkningsindustrin ges rätt förutsättningar. En stor del av avfolkningen har skett i industrinära landsbygd. Landsbygden kan inte bara tillgodose stadsbornas sug efter exklusiva, småskaligt producerade högkvalitetsprodukter, utan även produkter för vardagskonsumtion måste kunna produceras.

Industrin har en framtid på landsbygden då den liksom de gröna näringarna, näthandeln och turismen kan dra nytta av landsbygdens fördelar i form av billig mark och tillgång till naturen. Ska det bli tillväxt på landsbygden måste politikerna tillåta att näringslivet fokuserar också på faktiskt bulkproduktion inom industri, gruvor och jordbruk. Föraktet för basnäringarna måste upphöra. Länge var den svenska inställningen att andra länder kan få ägna sig åt något så simpelt som att producera livsmedel, då Sveriges framtid låg inom tjänstesektorn. För såväl tjänstesektorns som landsbygdens överlevnad krävs dock basproduktionen. Lantbruket får inte underskattas i sin funktion som motor för det mesta på landsbygden. 50 procent av lantbrukets omsättning snurrar inom bara några mil från gården och eftersom det är en kapitalintensiv bransch handlar det om mycket pengar. Världens befolkning växer och gröna och hållbara lösningar efterfrågas allt mer, så kan jord- och skogsbruket ta till sig av ny teknik och nya sätt att konsumera så har branschen framtiden för sig.

Ska myndigheterna få en ny inriktning så är det givetvis viktigt att styra om regleringsbreven. Det ska tydligt framgå hur regelverken ska tolkas. Ännu viktigare är dock att säkerställa att myndigheternas agerande följs upp så att de faktiskt följer kraven och inte kan komma undan med misskötsel och aktivism. Myndigheter kan inte tillåtas att driva egna agendor som inte är förankrade i beslut och riktlinjer. Rättssäkerheten måste säkerställas i tillståndsprövningar och djurkontroller.

Vilka konsekvenser som politiska beslut, genomförda av förvaltningen, får för landsbygdens folk och företag borde i större utsträckning tas med i beslut kopplade till miljö och klimat. Den dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin använde sig på sin tid av en annan modell, den så kallade Ramviksmodellen, och avkrävde alltid av tjänstemännen att få veta hur ett politiskt beslut skulle påverka vanligt folk, såsom hans grannar hemma på landsbygden i Ramvik. Det går inte att behandla människan och naturen som två helt separerade fenomen, utan anledningen till att vi har en miljöpolitik är för att säkerställa att vi även i framtiden kan leva i och av naturen. En upplevd närhet och omsorg till naturen är anledningen till att folk verkar i den. Att i allt högre grad begränsa samspelet mellan människa och natur kommer därför varken gynna människa eller natur. Det är ett starkt svenskt näringsliv som är en förutsättning för finansiering av både omsorg och naturvård.

Även om samspelet mellan företagare och myndighethet på sina håll fungerar tillfredsställande så uppstår alltför ofta absurda situationer då centralmaktens tjänstemän kommer och ska förklara för lantbrukare hur deras verksamhet bäst bedrivs. Hur de ska bruka den natur i vilken de lever och verkar i varje dag. I grund och botten landar detta i ideologiska frågor om närhet gentemot avstånd och samt storskalighet gentemot småskalighet. Ska landsbygden ha en chans måste det jordnära, välrotade förvaltarskapet sättas före den högtflygande, visionära och centralistiska storpolitiken. Då skulle det bli lättare att hitta pragmatiska lösningar i jakt-, rovdjurs- och betesfrågor. När allt mer bestäms uppifrån så ökar likriktningen, vilket slår ut mångfalden och initiativrikedomen. Dessutom får felbesluten och misstagen så mycket större konsekvenser när alla tvingats gör fel.

4. Balans mellan miljö och produktion

Sverige har idag världens mest miljö-, hälso- och djurvänliga lantbruk. Vi har en låg användning av bekämpningsmedel i växtodlingen, EU:s lägsta användning av antibiotika och det starkaste djurskyddet. Värdet av detta har dock svenska politiker lyckats underminera genom att reglera och beskatta sönder det svenska lantbrukets konkurrenskraft. Vad är egentligen poängen med att ha världens hårdaste lagstiftning om det inte finns några bönder eller djur kvar som omfattas av reglerna? Vad spelar svenska bönders insatser för god djurhälsa och mot antibiotikaresistensen för roll om köttet i allt lägre grad når tallrikarna? Vad är meningen med världens mest långtgående restriktioner av växtskyddsmedel om effekten blir att det inte går att producera grödor i Sverige?

Vad är egentligen poängen med att ha världens hårdaste lagstiftning om det inte finns några bönder eller djur kvar som omfattas av reglerna?

Att också Sveriges skogsnäring är världsledande i miljöhänsyn och hållbart skogsbruk verkar inte heller spela någon roll. Frihet under ansvar och närhetsprincipen i skogspolitiken håller på att bytas ut mot konfiskationer, äganderättsregleringar och överklaganskaruseller. Den som verkligen brydde sig om miljön skulle inte omfamna denna utveckling, utan snarare jobba tillsammans med näringslivet i syfte att med styrka gå in i det biobaserade samhället. När det privata ägandet och nyttjanderätten av skogen runtom i landet inskränks, försvinner också det kapital som skulle kunnat frambringa investeringar på landsbygden.

En konsekvensanalys av miljöpolitiken vore därför på sin plats. Den skogspolitiska tanken om frihet under ansvar, som tog vid för ett par decennier sedan men nu hotas, har tjänat både skogsägarna och naturen väl. Svensk skogsnäring har idag en långt utvecklad miljöhänsyn och blir allt bättre. Det finns starka incitament för skogsbrukarna att väl vårda den egna skogen och ta hänsyn till de skyddsbara värdena som finns där. Bara 75 procent av tillväxten avverkas samtidigt som svensk skog har mycket positiva effekter för både klimatet och svensk ekonomi. Ska samhället bli hållbart måste politikerna jobba tillsammans med näringslivet, inte emot det.

Det är snarare när det politiska och storskaliga ges för mycket makt över miljön som det brukar bli snedsteg. Politiken präglas av tidsandan, elittrender och experimentlusta som ofta slår hårt mot miljön. Innan miljöaktivismen blev statsideologi var det i stället ett hårt tryck politiskt tryck på att all skog, oavsett biologiska kvaliteter, karaktär och ålder, skulle avverkas till sista pinne och ersättas av planterad ungskog. Allt skulle likriktas. Att det över huvud taget finns äldre skog bevarad beror på att många svenska skogsägare trotsade den politiska trenden och själva gjorde skyddsinsatser. I mitten av 1900-talet skulle allt avverkas och nu ska inget få avverkas. Storpolitiska projekt gynnar sällan miljön. De senaste decenniernas lantbruksfientliga politik har exempelvis lett till att en stor andel av Sveriges ängs- och hagmarker har vuxit igen, vilket i sin tur slagit hårt mot Sveriges biologiska mångfald. Så blir oftast resultatet när trendstyrda interventioner ges större utrymme än långsiktiga familjejordbruk.

Att ta hand om vår gemensamma miljö så att även kommande generationer kan leva goda liv är en viktig fråga vars svar inte enbart kan handla om tjockare regelböcker. Det måste ges utrymme för personligt ansvar och genuint förvaltande. Det är trots allt i kontakt med naturen som tillgivenheten till den uppstår. Att begränsa miljöhänsynen till ett kallt statligt regelverk kommer inte att sluta bra. Vid sidan om offentliga åtgärder måste det därför ges utrymme för ett större lokalt ansvar, gröna innovationer och dialog mellan stat och samhälle. Lagstiftning och skattesatser bör anpassas så att landsbygdens aktörer kan bli en viktig del i lösningarna snarare än utmålas som problemet. Att människan kan verka i samklang med naturen angår i högsta grad de som faktiskt lever mitt i den.

5. Fungerande infrastruktur

Sist men inte minst är det omöjligt att leva och verka på landsbygden om inte infrastrukturen fungerar tillfredsställande. Finns det något område där offentliga insatser kan göra nytta så är det genom att tillhandahålla välfungerande infrastruktur, då det skapar förutsättningar för företagande och egen försörjning. När vägunderhållet och postutdelningen blir sämre blir det till slut omöjligt att bedriva modern näringsverksamhet på landsbygden. Människor och företagsleveranser måste kunna transporteras både till och från landsbygden om hela landet ska leva. Då är det inte hållbart att beskatta bort både bilar, lastbilar och flyg samtidigt som kollektivtrafiken är mycket begränsad på landet. Det är svårt att busspendla om det inte går några bussar. I takt med att den generella teknikutvecklingen och att allt fler myndighetskontakter sker digitalt behövs fungerande bredband i hela landet. Dåligt utbyggda tele- och IT-nät hindrar landsbygdens företag från att dra nytta av fördelarna i form av billigare hyror och fastigheter samt vacker miljö.

Vägnätet är samhällets blodomlopp och helt avgörande för att Sverige ska kunna hålla ihop. Framkomliga vägar i hela landet är en nödvändighet för att folk ska kunna ta sig till jobbet och affären samt att leveranser ska kunna transporteras till och från företagen. Nio av tio resor sker på våra vägar och 80 procent av allt gods transporteras med lastbil. Ett väl fungerande vägnät är således avgörande för Sveriges ekonomiska överlevnad, något som i än högre grad gäller den svenska landsbygden. Ändå är vägunderhållet på många håll eftersatt i dag. En större del av vägnätet måste förberedas för att kunna ta tyngre transporter och broar och trummor måste rustas upp. Utbyggnad och upprustning av viltstängsel längs vägarna samt byggande av fler faunapassager skulle kunna förhindra många olyckor och förbättra framkomligheten.

Transportinfrastrukturen måste förbättras. Företagen finns utspridda i hela landet och alla har inte nära tillgång till hamnar, stambanor eller de stora europavägarna, varför även mindre vägar måste vara framkomliga. I den nationella infrastrukturplanen satsas det dock alldeles för lite på små vägar. På enskilda vägar satsas det nästan ingenting, trots att dessa utgör den absolut största delen av det svenska vägnätet. Det är på de mindre vägarna alla skogsnäringens råvarutransporter börjar sin resa, så försummas dessa vägars bärighet så kommer svensk industri att få stora problem framöver.

Den svenska landsbygden kan ha en fin framtid framför sig, men då måste inriktningen bestämmas underifrån snarare än von oben.

Ska industrierna kunna frodas runtom i landet måste kapaciteten i hamnar och järnvägsnät öka. Flaskhalsarna måste bli färre, punktligheten bättre och större volymer måste kunna transporteras. Infrastrukturen har i Sverige inte byggts ut i samma takt som efterfrågan på transporter ökat.

Hur det över huvud taget ska bli möjligt att driva företag på landsbygden med höjda drivmedelsskatter, kilometerskatten, sämre vägunderhåll och sänkta statliga ambitioner för post- och paketutdelning på landsbygden är svårt att förstå. Ska hela landet leva krävs ett gott företagsklimat på landsbygden. Det måste återspeglas i politiken.

Den svenska landsbygden kan ha en fin framtid framför sig, men då måste inriktningen bestämmas underifrån snarare än von oben. Politiken måste tillåta landsbygdens folk och företag att vara motor i utvecklingen och politiken måste formas därefter.

Tony Gunnarsson

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: