Något om läsningen efter en notis av Heidegger

För varje intellektuell reflekterande, om också så litet, är läsandet av oskattbar betydelse. Utan läsningen är också skrivandet, och t.o.m. det kvalificerade tänkandet, otänkbart. Ändå är det påtagligt svårt att säga något intressant om det. En så omhuldad skribent som Olof Lagercrantz säger ingenting annat än rena plattityder i sin bok Om konsten att läsa och att skriva (1985). Vi försöker här i stället att gå till Martin Heidegger, som kanske mer än någon annan gjort sig känd för att säga intressanta saker, också om sådant som ingen annan brukar kunna säga något kvalificerat om. Martin Heidegger, som mycket gärna fattade sig kort, skrev några meningar om detta som faksimiltrycktes på framsidan till utbildningstidningen ”Welt der Schule”. Jag återger dem här i egen översättning:

Vad menas med att läsa? Det bärande och ledande är samlandet. På vad samlar det? På det skrivna, på det som är sagt i skrift. Det egentliga läsandet är samlandet på det, som utan vår vetskap redan en gång tagit vårt väsen i anspråk, må vi sedan bejaka eller avvisa det.

Utan det egentliga läsandet förmår vi också inte att se det som blickar på oss, och att se det framträdande (Erscheinende) och det skenbara (Scheinende).”

Det första stycket är klart nog, bara man vet litet om etymologi. Både svenskans ”läsa” och tyskans ”lesen” har en äldre betydelse av att samla; gotiskans ”lisan” betyder just ”samla”. Här hade den etymologikäre Heidegger, som så ofta, lyckats hitta en begravd betydelse som passade hans syften. Och man måste instämma – visst liknar den ivrige biblioteksbesökaren t.ex. en ivrig samlare av porslinsserviser besökande ännu en loppmarknad. Läsaren bär med tiden med sig en skatt av ord, upplevelser och anekdoter, men förändringen går djupare än så, vilket antyds i nästa mening – läsarens väsen förändras. Läsaren är inte riktigt densamme som innan han läste. Associationen till Heideggers elev Hans-Georg Gadamer, som i sin hermeneutik visade att läsaren inte bara tolkar texten, utan också genomgår en dialektisk förändringsprocess genom tolkningen, är inte så långsökt.

Nästa stycke är litet knepigare, men Heideggers distinktion emellan ”das Erscheinende” och ”das Scheinende” måste grovt uppfattas så: att det senare har en bibetydelse av sken, att varat visar sig såsom sken (som också förvisso är en väsentlig del av varat), men att det förra har en bibetydelse av att varat visar sig sådant som det faktiskt är. Läsandet är alltså inga småsaker, utan det rör hela existensen. Man förstår varför Heidegger läste så noga.

Simon O. Pettersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: