Vad vill de neokonservativa? Del 2

Detta är en fortsättning på en tidigare artikel i ämnet. Del 1 finner du här.

Vad tycker då neokonservativa om den klassiska konservatismens betoning på gradvisa försiktiga reformer? Att döma av många yttranden avvisar de den och visar den snarast förakt. De kallar de försiktiga och hänsynsfulla fega och anser sig själva vara ”realister” som insett att världen är ond och konflikterna olösliga. När en tongivande neo som författaren Allan Bloom pekar på rötterna till sina idéer, visar det sig att han snarare tar sin avstamp i en radikal upplysning och ett utpräglat jämlikhetsarv. Det är människan som ett autonomt subjekt, vägledd av en renodlad rationell konstruktivism som han hyllar. Liknande tro på det fritt svävande förnuftet märks hos tänkaren Leo Strauss, lärare och inspiratör för en rad neos. Dessa gestalter visar ofta, som man förr skulle ha sagt, hybris och självrådighet, inte ödmjukhet.
Man bör nämna att flera av de klassiskt konservativa utom att försvara det rådande samhället också har sökt belysa den motsatta mentaliteten: den revolutionära eller antievolutionära. Bland sådana ”avslöjare” finner vi Burke i hans kamp mot 1789 års extrema revolutionärer, jakobinerna. Vi finner även den amerikanske filosofen och ”nyhumanisten” Irving Babbitt (1865-1933) som ifrågasatte sin tids rousseauaner, och den brittiske historikern Paul Johnson (f. 1928) som ingående har analyserat flera vänstertänkare efter 1945, liksom många andra.

Man förs därmed in på frågan vad som har format neos och vad som möjligen kan förklara deras idéer och attityd. Vad får dem att på papperet ansluta sig till konservativa principer, samtidigt som de i sitt handlande uppenbarligen avvisar och sviker dem?
Neos började formera sig på 1960- och 1970-talen. Då hade en krets akademiska vänstergestalter börjat reagera mot överdrifter hos USA:s då aktiva äldre vänsterliberaler och mot 1968 års studentrevoltörer. Man angrep även inslag hos dåtidens republikaner som ofta tycktes nöja sig med en stel skattesänkarpolitik. Neos (som kom att kallas så senare) visade sig mer villiga än de nämnda att bygga ut välfärdsstaten, samtidigt som de mot 68-vänstern sökte värna en del traditionella amerikanska samhällsvärden.

Neos kom dock snart att överge denna frontlinje. De lämnade inrikesfrågorna för utrikespolitiken, där inte minst den globala vänstern och dess kritik mot Israel efter 1967 års krig väckte deras obehag. (Israel annekterade då de facto de s k Golanhöjderna).
Det som Neos ansåg borde styra USA:s utrikespolitik var demokratifrågorna. Dessa frågor bildar en råd tråd i deras inlägg fram till nu. Neos såg USA som ansvarigt för att demokratisera världen och därmed ”frigöra” den. Uppdraget började enligt Neos åsikt tidigt. Redan Amerikas grundlagsfäder hade avsiktligt sökt ”börja om” i en tid som ropade på att moderniseras. I det unga USA ville man skapa ett samhälle som i sin frihetssträvan skulle skilja sig starkt från Europa. Detta USA gav därmed ett exempel på något som aldrig förr hade skådats. Här finner vi ännu ett honnörsord som neos använder, folkstyret. De vill föra vidare demokratins brinnande fackla, för att ge folken självbestämmande ser de som viktigaste förändring som kan ske.

Andra har menat att neos snarast använder honnörsord som demokratisering som en täckmantel för en maktvilja som närmar sig imperialism. Läsaren undrar ofta i vad mån deras retorik bör tas på allvar. Han kan också fråga sig, om så utpräglade akademiker som neos såg sig beredda att ställa upp så pass omfattande politiska mål. Det är riktigt att neos kom från akademiska miljöer, men de lade tidigt stor energi på att praktiskt förverkliga sina idéer. De ägde i det syftet goda kontaktnät. De försåg sig snart med ett flertal tidskrifter och andra fora och sökte även nå inflytande över befintliga fonder och stiftelser. Söker man följa dem på Wikipedia rör de sig mellan en mängd fora och spelar omväxlande rollen av redaktörer och mediaankare, som professorer och ”fellows” i olika institut.
Några exempel kan övertyga den som menar att neos i första hand bör ses som en intellektuell och oberoende rörelse.
Bland de media som bildat plattformar för neos finns tidskriften the New Republic, samt tankesmedjor som the American Enterprise Institute (AEI), the Heritage Foundation, the Hudson Institute och the Project for the New American Century, förkortat PNAC. På eller nära dessa plattformar framträdde nu neos, som även deltog i kongressutfrågningar och i massmedier, med samordnade debattinlägg och via en ökande ström av böcker.

I det nämnda PNAC, startat bl a av William Kristol, tog en grupp individer plats som hade vida nätverk inom de nationella säkerhetskretsarna, på försvarets högre nivåer, inom media- och försvarsindustrin plus en rad av USA:s mest penningstarka stiftelser. Flera namn hade tjänstgjort i Reagans eller Bush d ä:s administrationer medan ett par hade arbetat för CIA. Här märktes också namn som skulle spela en central roll i Bush d y:s administration. PNAC:s medgrundare William Kristol startade även den neokonservativa tidningen the Weekly Standard. PNAC höll för övrigt till i samma hus på 17:e gatan i Washington som AEI, vars samverkan med högre Vita hus-tjänstemän var väletablerad men som efter kalla krigets slut blev en nod i den neokonservativa rörelsen.

Vissa dåtida neos arbetade som rådgivare eller styrelseledamöter till försvarsindustrier eller utländska regeringar. En profilerad neo som David Wurmser som forskade på AEI, blev assistent till John Bolton i Bush-administrationen och senare till Dick Cheney och Libby. Wurmser hade tidigare arbetat vid US Institute of Peace, Institute for Near East Policy och the Institue for Advanced strategic and Political studies.
Wurmsers hustru Meyrav representerade i sin tur the Middle East Media Research Institute och har varit chef för the Center for Middle East Policy vid the Hudson Institute, i vars styrelse ingår Richard Perle och tidningsmagnaten Conrad Black, som då neos inflytande etablerades var utgivare av viktiga medier som Jerusalem Post, Daily Telegraph, Sunday Telegraph och Spectator. Andra institut som blev delar i det neokonservativa nätverket var the Washington Institute for Near East Policy och the Middle East Forum.

Bland de stiftelser som under åren har stöttat de neokonservativas verksamhet finns the Lynde and Harry Bradley Foundation, the John M. Olin Foundation, the Sarah Scaife Foundation och the Castle Rock Foundation. Det finns här överlappningar mellan stödjare, medlemmar av större tankesmedjor och den inflytelserika delen av Bush d y:s administration. Bland stiftelser som stött neos finns även the Smith Richardson Foundation och den förmögna Mellon-familjens stiftelser. Även den kristna högerns nätverk som Empower America och the Foundation for the Defense of Democracy kom att trycka på för demokratisk aktivism i omvärlden. Enligt sin vision om en apokalyptisk konfrontation i Mellanöstern stödde den kristna högern olika neoinitiativ samt det nationalistiska israeliska Likud-partiet.
Neos satsade från början brett. De startade debatter om mycket växlande politiska, sociologiska och säkerhetspolitiska teman, fast med viljan att omvandla samhällen ute i världen som påtaglig röd tråd.

I takt med att de vände sig till utrikespolitiken, märks också ett ökande intresse för ekonomisk-politiska systemfrågor. Deras bakgrund i olika akademiska ämnen kom här till pass. Så kom deras ”gudfader” Irving Kristol tidigt att dryfta övergripande ekonomisk-politiska spörsmål. En publicist som Norman Podhoretz kom också han att behandla många teman, medan en statsvetare som Jeane Kirkpatrick vid katolska Georgetown-universitetet mera sökte utreda hur USA bör agera globalt särskilt mot s k auktoritära stater. En sociolog som Nathan Glazer granskade på känt vänstermanér det amerikanska klassamhället, en kännare av internationella relationer som Joshua Muravchik gick in för demokratiseringens metoder, och så vidare.

Efterhand utbildades även en hårdför kärna av militärt tänkande neos, med I Lewis (Scooter) Libby, Elliot Abrams, Paul Wolfowitz, John Bolton (bl a FN-sändebud), Richard Perle, Elliot Cohen, Donald Kagan, Bernard Lewis (känd Mellanösternkorrespondent), James Q Wilson, William Kristol, Charles Krauthammer, James Wolsey (en tid CIA-chef), Max Boot, Norman Podhoretz och Meyrav Wurmser. Som anhängare till dessa militära Neos får man se Bush d y:s vicepresident Dick Cheney och hans försvarsminister Donald Rumsfeld, som i sina åsikter dock snarast får ses som ”amerikanska nationalister”.

Vissa av dessa äldre Neos hade först varit trotskister. Detta var något som de efterhand sökte tona ned men det kan anas som en kvardröjande drivkraft hos dem och kan nog även förklara det ofta häftiga och kompromisslösa som präglat deras agitation. Det man en gång trott intensivt på slipper man troligen inte, fast man till det yttre ändrar övertygelse.

Carl Johan Ljungberg

Vidare till Del 3.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: