Lidande och njutning

Essä ur Vitalis Norströms Masskultur (1910)

Ställde vi den frågan till oss:
Hvilken är grunddriften i vår tidsålders kultur? så kunde enligt min mening ett ganska rimligt svar utfalla så:
Grunddriften är kampen mot lidandet i världen.

Naturligtvis skulle svaret också kunna formuleras positivt, i hvilket fall det måste peka på sökandet efter njutning såsom den egentliga häfstången i kulturlifvets drama. Lidande och njutning höra nämligen ihop som den negativa och den positiva polen på en magnetisk linje. De förutsätta hvarandra för att ha någon begriplig betydelse för tanken, och de öfvergå i verkligheten oupphörligt i hvarandra. De bilda en skala af grader med en indifferens- eller nollpunkt som delare. Den ena är inte möjlig utan den andra.
En positiv karakteristik har ju väsentliga företräden, men den träffar inte alltid bäst in på det karakteriserade. I vårt fall synes mig detta ej vara händelsen.

Den, som med öppna ögon genomlefvat de sista årtiondena och som har en smula sinne för realitet, skall inte kunna undgå att medgifva, att det för närvarande knappt finnes några intressen i världen, som i vidd och styrka kunna mäta sig med striden mot sjukdomen och fattigdomen. Tar man sjukdomsbegreppet tillräckligt vidsträckt och tänker på hvad som angår både själ och kropp, så ligger den afgörande delen af det moderna lyckoproblemet innelyckt däri. Hvad som hindrar oss att vara lyckliga, det kan väl vara af ganska olika beskaffenhet, men hvem kan neka, att rent fysiska eller också tillika psykiska sjukdomar i förening med krafternas otillräcklighet för lifvets fordringar härvidlag fullständigt träda i förgrunden? Rent ut sagdt — hvad är allt annat ondt för oss nutidsmänniskor i jämförelse med detta? En bagatell. I kampen mot sjukdomen ligger det första, utan all fråga mest påträngande elementet i den moderna mänsklighets- och lyckofrågan gömdt. Förrän dessa Jerikos skymmande och stängande murar ha ramlat, kan det inte vara tal om att tillräckligt med sol och luft skall kunna tränga in i vårt lif.

Den sociala frågans kärna är fattigdomen och möjligheten att undanröja eller åtminstone kraftigt begränsa densamma. Naturligtvis har också striden mot sjukdomen social betydelse, men den individuella accenten framträder här mera, under det att förhållandet med fattigdomsproblemet är motsatt.

Det vill en tom och deklamatorisk idealism till för att af olycklig kärlek, kif och strid mellan människor, okunnighet, fulhet och annat likartadt göra lidandeskällor, som i någon mån kunna konkurrera med sjuklighet och armod. En och annan kan ju drabbas hårdare af sådant än af något som helst annat, men hvad betyder egentligen detta mer än den fluga, som inte gör någon sommar? Det vill en grad af förfining till för att lida på ett sådant mera indirekt och psykiskt sätt, som man gör klokast i att inte tilltro profanum vulgus. Och äfven de allra flesta, som med fog göra anspråk på att inte höra hopen till, torde ha så fullt upp att skaffa med de direkta och grofva angreppen på trefnad och lycka, att de knappt få rådrum att observera och reagera mot de finare.

Om synd- och skuldkänsla, ånger och samvetskval är i vår tid just ej mycket att säga. Det är varor, som bli allt sällsyntare i marknaden utan att därför stiga i pris. De ha helt enkelt liten eller ingen efterfrågan. Med förmågan att tänka metafysiskt har också förlorats den att känna metafysiskt. Under formerna af dödsfruktan och tryckande förnimmelser af jordelifvets intighet och alltings relativitet spelar väl »metafysiken» ännu tämligen märkbart in i vårt kännande. Men ser man blott ordentligt efter, så finner man snart, att dessa förnäma lidanden egentligen blott höra ett fåtal förnäma naturer till. Mängden tror sig åtminstone vara slikt kvitt och taxerar det rätt och slätt som efterblifvenhet att kunna af sådana dumheter, sådana fraser eller sådan vidskepelse besväras eller på något sätt bestämmas. Den menar sig skola bli fullkomligt nöjd, om den blott en gång varder hugnad med de handgripligare förmånerna och konstruerar därefter sina ideal och inriktar därpå sina omsorger. Och häraf får masskulturen en omisskännelig prägel: att stå i tecknet af begreppsparet lidande—njutning.

Människolifvet har emellertid långt ifrån alltid behärskats af detta tecken. Kristendomen segrade i ett annat och med den våra fäder. Deras lif gick på en annan melodi. För dem var det absolut i första rummet fråga om att vara frälst eller inte frälst, och det senare var ungefär likvärdigt med förtappad. Vi ha nog i allmänhet rätt svårt föreställa oss, att en sådan känsla kunde vara inte blott fullt oskrymtad, ohycklad, nykter och real utan rentaf dominerande. Men den var utan allt tvifvel så. Detta var lifvets djupaste innebörd och fullaste allvar för fäderna, att människan frälste sin själ och betryggade sig öfvergången till ett nytt lif, till en annan värld. I jämförelse med detta intresse bleknade allt annat till dröm och skuggan af en dröm. Äfven jordelifvets lidanden, hvilkas udd var bruten och hvilkas helvete var öfvervunnet i och med vissheten om den salighet, som förestår Guds människor. Och med lidandenas principiella besegrande gick njutningarnas »Entwertung» nödvändigt hand i hand.

Nu kommer man och säger, att fäderna byggde på tomma illusioner, som äro det tänkande förnuftet helt ovärdiga. Men man må dra in verklighetssynpunkten hur starkt man vill, man må kritisera, häckla, negera efter lust och förmåga, det kommer ej det faktum vid, att den religiösa tron utgjorde en utomordentlig motståndskraft mot lidandet och sorgen här på jorden. Är religionen blott en hypnos, så hör den åtminstone till de starkaste och mest välgörande, om det nämligen innebär något godt att kunna ta lif och möda och sorg och smärta och död gladt, att aldrig misströsta, aldrig förtvifla, blott att man har det ena nödvändiga, att på allvar kunna tänka och känna med den fattige, sjuke skalden, som sjöng:
Hvi skulle jag ej möta glad min pläga?
Hon är en ängel, sänd ifrån min Gud.
Hvi skulle jag den gode fadern fråga,
hvarför han valde henne till sitt bud?
Kristendomens sanning ådagalägges af dess lifsvärde, som oändligt mångsidigt och oöfvervinneligt starkt betygas af både historia och personlig erfarenhet. Verklighetssynpunkten absorberas här af värdesynpunkten, såsom alltid till sist blir fallet, när man fullföljer sanningsundersökningen till slut.

Men man behöfver ingalunda gå fram till kristendomen för att finna en annan grundstämning genomtränga lifvet än den, som råder hos den moderna människan. En grundstämning, som likaledes innebär en väldig motståndskraft mot lidandet, om den än ingalunda urhärdar jämförelse med kristendomen i detta afseende. Man kan stanna vid den känsla af plikt och människovärde, som besjälade antiken under dess bästa dagar, vid grekernas och romarnes starka betoning af det rätta, sådant det framträdde i fäderneslandets lagar och folkets sed, vid deras »sköngodhet», deras »honestum» och »decorum». För dem var lifvet öfvervägande stämdt i tonarten rätt—orätt, hvarmed frågan efter lyckan var innerligt förenad men hvaraf densamma också var djupt beroende. I filosofernas formuleringar framträdde denna anda så, att det goda sades vara dygd eller, än bättre såsom hos stoikerna, plikt. Häremot restes naturligtvis med stigande styrka subjektivistisk och skeptisk förnekelse under bestämdt framhållande af njutningen såsom det enda eftersträfvansvärda och af lidandet såsom det enda, hvilket borde undvikas. Men sannskyldigt antik anda får alldeles inte sin bestämmande färg af sådant utan af den djupt kända och oinskränkt erkända plikten mot det allmänna, mot familj och stat, det månde gå med den enskilde hur gom helst. Plikten hvilade här på människovärdet och människovärdet på samhällsvärdet.

Under den sjunkande antiken gick man ej ens så långt, att man stödde människovärdet på det allmänna, på rätt och sed, utan lät det helt enkelt hvila i sig själft. Plikten var till för sin egen skull, och plikten sammanföll med människovärdet. Plikten behöfde intet motiv utanför sig själf, allra minst af lyckan, som snarare motsattes mot plikten såsom något ondt, i hvarje fall såsom något likgiltigt. Det låg i konsekvensen af den rätta sedliga sinnesriktningen att förakta värld och lycka. Den cyniske vise ville hellre vara förryckt än »njuta lifvet», och den stoiske kunde icke finna lifvet odrägligt under andra förhållanden än att han tvingades göra orätt.

Det djupaste ledmotivet till denna spröda men ärliga, förtviflade men högsinnade och manliga ståndpunkt var en stark känsla af blygsel öfver njutningen och jakten därefter såsom oförenliga med människovärdet, en känsla af skam öfver det beroende af det yttre, som njutningslifvet nödvändigt för med sig, i förening med ett behof att finna något godt, som människan kan vinna med egen kraft och renodla och hägna i sitt eget inre utan att ödets nyck, tillfällighetens spel mäkta nå det. Det ligger ett skärande nödrop efter religiös realitet i denna på en förtvifladt smal kant mellan förnuft och vanvett balanserande pliktlära, Men i det stolta fastän själfgoda och högmodiga tänkaresinnet hos stoikerna reste sig å andra sidan det värn mot njutningsvågornas nedbrytningsarbete, som med århundraden förlängde antikens flämtande lif.

Är det nu något så verkligt stort, ligger det nu något så väldigt framsteg i detta, att vi nästan helt och hållet låta synpunkterna religiös frälsning—förtappelse och moraliskt rätt—orätt uppslukas af den naturliga synpunkten njutning—lidande eller i vår taktik att bekämpa lidandet såsom faktum, d. v. s. söka minska dess mängd, under nästan fullständig uraktlåtenhet att väcka till lifs krafter att motstå detsamma, att härda sig däremot, att finna sig däri?

Det faller långt utanför min afsikt att nu upptaga religionens begrepp till skärskådande ens med den aflägsnaste tanke på att utreda detsamma. Här måste jag nöja mig med att slå fast, att påstå. Jag menar då, att den religion, som skall kunna utöfva något afgörande inflytande på nutidsmänniskorna, sålunda inte bara för något ögonblick oroa dem med föreställningar om skuld och straff, locka dem med ljufva löften, hos dem frammana »heliga rysningar» eller sentimentala »Anwandlungen» af ena eller andra slaget, att den aktuella och effektiva religionen alltså måste antaga karaktären af en makt, som lika ofelbart ikläder sig gestalten af tro och troshandlingar, som en allmänt erkänd naturlag ingriper i vår världsbild och hela vårt yttre lif. Inte så, att denna religion skall äga samma lätthet att ingå i medvetandet eller möjlighet att utsträcka sig till lika många individer. Men i den mening, att den griper den mottaglige från förnuftssidan och ej bara inordnar sig såsom en fullt legitim beståndsdel bland de öfriga själsinnehållen utan i öfverensstämmelse med sin natur tar ledningen öfver de andra innehållen och samlar dem till ett helt af ljus, sanning, kraft och skönhet. »Framtidsreligionen» måste helt flytta öfver från lifvets skuggsida till dess solsida. Då utvecklingen med nödvändighet drifver oss till intellektualitetens topp-punkter, måste religionen söka och fatta oss där men inte i ett läge, där vi inte längre befinna oss.

Det väsentliga innehållet i en sådan intelligensens religion måste vara en bestämd och tillräcklig grad af medvetande om att det mysterium, hvarpå all kunskap och lifserfarenhet med ett allt skönjbarare pekfinger visar hän, inte är något annat än det, att hela denna tillvaro, som för oss står inramad i natur och historia, utgör en process, hvarigenom något absolut nytt successivt blifver till hinsides våra mänskliga åskådnings- och tankeformer. Vi äro med hela vår värld och hela vår sträfvan inneslutna i ändamålssammanhang, som så småningom lyfta oss öfver oss själfva till en ny sfär, med hvilken vi nu kunna kommunicera endast i känslan men alldeles inte med åskådningsformer och tankekategorier, af hvilken känsla idéerna om sant, godt och skönt äro på olika sätt brutna strålar. Det är det nya lifvets realitet och realiteten af de därifrån utstrålande, rent kvalitativa, alltså ej med måttbestämningar gripbara, därför absoluta, till grund för alla relativa värden liggande idéerna, hvari religionens verkliga kärna är att söka. Alla förnekelser hvila härvidlag på förgrofningar, hvilka kunna demaskeras såsom sådana. Men jakandet sprider ljus öfver allt, äfven i de mörkaste vrår. Hinsideslifvet är också vetenskapens egentliga ljuskälla, den yttersta förutsättningen för dess eget sanningsvärde. Vi ha nära nog kommit ifrån det orimliga försöket att förklara lifvet såsom natur, men vi ha ännu knappast hunnit fram till att förklara både natur och lif såsom ett drama, hvars föregående akter få sin förklaring först i den sista.

I detta hinsideslif i ofvan antydda bemärkelse och i de därifrån härstammande idévärdena såsom de till sist bestämmande krafterna i både natur och historia, i den lefvande tron på det förnuftiga ändamålets omotståndliga makt — lika viss som öfvertygelsen om tröghetens och gravitationens giltighet inom sitt område — ligger något mer än till och med i den för öfrigt fullkomligt oumbärliga och sanna försynstron. Innehållet är ju detsamma, men idétron har den högre form, som möjliggör anslutning till den vetenskapliga tankekretsen, ja frambryter därur med omotståndlig logik, i det att den afslöjar sig såsom det innersta väsendet i förnuftet och därmed också såsom all vetenskaps förutsättning.

Jag ville nu säga, att, om vi skulle lyckas i vårt stundom rätt påtagliga sträfvande att eliminera religionen äfven under denna dess högsta, luttrade, förklarade gestalt för att slutgiltigt hänvisas till den stumma, blinda, döfva, känslo- och meningslösa fysis, då måste förtviflan bli resultatet af hela evolutionen med all dess kamp mot lidandet och för njutningen. Då skall förtviflan framkallas af det allt klarare medvetandet om ömkligheten i njutningslifvets resurser. Den skall framträda starkare i samma mån det kritiska förnuftet fullständigare bortrycker den än döljande, än förskönande slöjan öfver det moderna njutningseländet. Då skall det visa sig, hur grundfalskt det var att ställa lifvet i dess tecken.

Måste nu borteliminerandet af den klarögda, ljusglada idéreligionen medföra förtviflan åt en vaken och öfver sitt läge tänkande mänsklighet, så kan jag inte se annat än att det fullständiga ersättandet af pliktens manliga och stolta lära med njutningsempirism eller med godtköpsteorien om njutningen såsom lifvets mening slutligen skall sänka oss i själfförakt. Detta blir fallet, äfven om vi förädla denna senare ståndpunkt till kamp mot lidandet, ty i grund och botten komma båda uttrycken, det positiva och det negativa, på ett ut. Värdighet och stolthet, mod och ära, renhet och höghet äro dock omistliga värden med äkta klang. De äro i själfva verket mer än så. De äro ursprungligare och viktigare för lifvets sundhet än själfva denna mildhet, denna sympati med allt mänskligt, detta medlidande, ja än själfva denna rättvisa, hvarom vi orda så mycket och hvarpå vi vilja resa framtidens byggnad. Det är individualitetsdygderna, som ha det rätta saltet i sig och den rätta bärkraften. Det vore klokare att möta lidandet på det gamla sättet, d. v. s. med en smula manlighet, än enbart på det nya — med idel patentmedicin.

Motståndskraft är ingalunda att förakta, i synnerhet då det verkligen ser mörkt ut med våra utsikter att absolut minska lidandets summa i världen. Det ser ut, som hörde det till denna tillvarelseforms väsen. Ja, det förefaller rent af som hörde lidandet till begreppet af ett människovärdigt och progressivt lif, medan njutningen tyckes bra nära besläktad med försumpning. Hvarken det ena eller det andra gäller obetingadt, men säkert är, att lidandet har större makt att föra framåt än njutningen och att detsamma därför är något, som vi alls inte böra vilja vara förutan.

Att bära lidandet och försona sig därmed är vishet. Att söka utrota det är en naturdrift, som vi måste följa. Men tillika fruktar jag storligen, att det är ett sisyfusarbete.

Vitalis Norström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: