Det tomma ordet liberalism

Ett av de tommaste orden i svensk politisk diskurs är liberalism.

Tomt, eftersom liberaler av olika slag kan omfatta totalt motsatta ståndpunkter, samtidigt som de hävdar sin inbitna liberalism.

Liberaler kan exempelvis vara för både låga och höga skatter, ett starkt och ett svagt försvar, hårdare och svagare miljölagstiftning, för och emot kvotering, och så vidare i oändligheten.

Det som förenar liberaler av båda schatteringar är hänvisningar till frihet. Det är människans gudomliga arvedel, och ur hennes frihet härleds hennes rättigheter i övrigt.

När ordet frihet först användes i politisk diskurs var det någonting mycket konkret. I det klassiska Grekland användes begreppet – på grekiska eleutheria – som ett motsatsord till tyranni, tyrannis, och till slaveri, douleia. Frihet var det tillstånd som rådde när överheten inte var en illegitim envåldshärskare och när man inte var ägd av någon annan.

I dag är illegitima envåldshärskare så gott som helt undanröjda i västvärlden, och slaveriet är avskaffat sen länge. På sina håll runt om i världen ­– framför allt i länderna på båda sidor om Sahara, såvitt jag förstår ­– finns båda kvar i orubbat bo, men vår del av världen är sannerligen den grekiska frihetens boning. Borde vi alltså då inte kunna sluta prata om frihet, och fokusera på annat i stället? Har inte liberalerna redan vunnit?

Svaret på den frågan är nej. För som varje konservativ vet så finns inte Frihet som ett slags platonsk idé som hypostaseras i föreningsfrihet och yttrandefrihet och rökfrihet på uteserveringar. Dessa är enskilda friheter – möjligen med undantag för rökförbudet – men är för den skull inte exempel på samma Frihet.

Denna Frihet med stort F, som inte finns, är i stället ingenting annat än en topos. Det är en retorisk poäng, ett verbaliserat beläte eller kanske bara en röd tråd som kan sy ihop förslag som inte av nödvändighet hänger ihop, allt efter liberalens egna preferenser.

Ta en sådan sak som låga skatter och generösa vapenlagar. Den som är för det ena behöver inte vara för det andra. Ändå är så påfallande ofta fallet. Om det finns grundläggande psykologiska orsaker, eller om själva ordet Frihet en gång har sytt ihop de här frågorna, och att sömmen av olika anledningar är svåruppsprättad, det kan jag inte svara på, men jag lutar åt det senare.

Ofta beskyller de två sorters liberalerna varandra för att inte vara riktiga liberaler, och tävlar om vem som bäst kan stå upp Friheten med stort F.

Båda dessa sidor kan inte ha rätt samtidigt ­– det skulle vara en självmotsägelse. Alltså måste det vara så att någon sida inte är liberal på riktigt.

Lärdomen av detta är i princip att man skulle kunna kalla sig antiliberal och ändå hysa åsikter som delas av åtskilliga liberaler. Man skulle rentav kunna göra det med uttrycklig hänvisning till att man vill minska friheten i samhället, alltså motsatsen till vad liberaler vill.

Jag skulle till exempel rent hypotetiskt kunna säga att jag helt och hållet köper socialliberalernas syn på samhället och på frihet, och att denna syn skrämmer mig. Därför skulle jag kunna vilja ha så låga skatter som möjligt ­– för att göra samhället så ofritt som möjligt för människor ur lägre samhällsklasser. Min vilja skulle i detta scenario vara att de vore fattiga, och att deras möjligheter att slå sig fram vore begränsade.

Samtidigt skulle jag kunna vilja legalisera droger allsköns möjliga droger, så att heroinepidemier slog ut hela förmenta avkrokar, ledde till ökad fattigdom och ökad misär, och i någon mening minskad mänsklig frihet. Lägg ovanpå det avskaffade skatter på fett, socker och sprit. Ni ser vartåt det barkar.

Det låter kanske långsökt. Men det är teoretiskt fullt möjligt, och jag skulle kunna tänka mig att på pin kiv eller på grund av fossiliserad pojkrumsnietzscheanism rösta på den person som förespråkade sådana ståndpunkter med hänvisning till sin egen antiliberalism.

Men detta är trots allt inte poängen. Poängen är att detta visar att frihet som praktiskt begrepp egentligen är meningslöst, om man kan stå för precis samma saker som en liberal med hänvisning till Ofrihet.

Frågan är då vad själva begreppsanvändningen tjänar för syften.

Jag vill här återkomma till att frihet framför allt är en topos. Begreppet tjänar syftet att strukturera en viss typ av politisk dialog. Liberaler har helt enkelt en möjlighet att föra ett samtal sinsemellan, som är en aning mer förutsättningslöst än det samtal som kan föras över ideologiska gränser. Samtalet får ett slags förutsägbarhet som gör att de invigda lättare kan delta i det och förstå det; det ramas in, kommateras och punkteras av begreppet Frihet.

Men detta är bara en formfråga. Begreppsanvändningen är en potemkinkuliss: det målar upp ett samförstånd som egentligen inte finns. Alla vet dessutom om det.

Så frågan är varför liberaler framhärdar.

Fredrik Sixtensson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: