Totalförsvaret – en kulturutmaning?

En politisk-kulturell omställning samt ett par år har passerat sedan den förre statsministern kallade försvaret av Sverige för ett särintresse.

År 2020 ska Sverige hålla en totalförsvarsövning, som innefattar hela Totalförsvaret utöver de direkt försvarsnära myndigheterna. Otaliga myndigheter ska alltså delta. Bland dem finns Sveriges alla länsstyrelser, kommuner, Post- och Telestyrelsen, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Även så kallade K-företag berörs. Med svenska mått är övningen enorm.

På flera plan ska Sveriges beredskap prövas. Detta är unikt i ett samhälle som, såväl inom politiken som det civila, sedan mitten av nittiotalet betraktat beredskap och försvar med skepsis. Synen på försvaret var överlag att det inte behövdes. Fienden hade ju ändå lyckats självimplodera och försvinna.

Det militära försvaret radikalbantades till en liten styrka för internationella insatser, medan de civila delarna av totalförsvaret helt enkelt lades ner. Beredskapshänsyn i samhällsplaneringen försvann eftersom de ansågs dofta vadmal och naftalin, viktiga funktioner avreglerades och privatiserades, allt i fredlogikens och affärsmässighetens namn.
Själva säkerhetsbegreppet breddades och gjordes post-modernt, staterna och deras suveränitet skulle minska i betydelse.

FOI Strategisk Utblick, 2017

Men sedan Försvarsbeslutet 2015 finns ånyo ambitionen att bygga upp ett svenskt försvar. Tidigare illa ansedda begrepp som nationella intressen, försvarsplikt och säkerhet börjar så sakteliga få fotfäste på de politiska agendorna.
Problemet är att svängarna har gått mycket snabbt. Från ett Sverige med en mobiliseringsförmåga om 700 000 soldater, till ett Sverige som avfärdade själva tanken på försvar, och vidare till ett Sverige som yrvaket försöker få översikt i hur mycket det kommer att krävas innan ett dugligt Totalförsvar åter kan vara på plats.

Men ambitionen tycks vara genuin och det finns ett väl förankrat stöd såväl över partigränserna som bland folket.  Även på bästa ledarplats diskuteras sådant som skyddsrum och beredskap. Få hade trott det för tre-fyra år sedan.

Att det svänger snabbt är behäftat med fler problem än att långtida försvarsvänner äntligen kan få utbrista i ett illmarigt ”Vad var det vi sa?”. Tjänstemannakåren och samhället i stort har till stor del helt enkelt glömt bort vad beredskap egentligen innebär. Detta är troligtvis ett större problem än avsaknaden av fysisk beredskapsrelaterad infrastruktur. Det spelar ingen praktisk roll om en för riket viktig anläggning är hemlig för främmande makt om information läcker ut med de anställdas adresser. Det blir ett tämligen enkelt pussel att lägga.

Det är i ljuset av detta som händelserna kring Rikspolisstyrelsens och Transportstyrelsens informationshantering är så frapperande. Både Ågren och Eliasson visste mycket väl att Försvarsmaktens tillstånd krävs enligt lag för att göra undantag i hanteringen av hemlig information. Men trots att varken ÖB eller MUST gav något tillstånd agerade man på ett för riket menligt sätt. Ingen av de två hade förmodligen ont uppsåt. Men agerandet vittnar om att man inte vill begripa varför regelverket är utformat som det är, eller att man medvetet prioriterar någonting annat högre. Båda två illustrerar en tjänstemannakultur som inte prioriterar säkerhet.

Om två generaldirektörer med tillgång till flera jurister inte förmår att följa lagen är det svårt att se hur det ska fungera bättre på lägre nivå. Ledningarna för myndigheter, länsstyrelser och kommuner behöver föregå med gott exempel och inprägla en säkerhetsmedveten kultur bland sina anställda. Det är en lång process, men absolut nödvändig för att säkerställa att den omfattande totalförsvarssatsningen består tillräckligt starka länkar i kedjan.

Och det gäller förvisso även i politiken. Även om försvarsambitionerna är blocköverskridande och genuina, tycks regeringen stundom glömma bort de nationella intressena. Regeringens ambition att underteckna FN:s kärnvapenförbud är ett exempel på en paradox i den nya inriktningen, detta trots att den amerikanska kärnvapenstödda säkerhetsgarantin till Europa är en förutsättning för svensk handlingsfrihet i dagsläget.

Det är således på alla nivåer i samhället som den försvars- och säkerhetsmedvetna kulturen behöver öka. Hur det ska ske är inte självklart. Men det är bättre att vi gör det själva av fri vilja innan någon annan väljer åt oss, och det vi långsiktigt kan bygga upp i fred kommer att hålla bättre än de ad hoc-lösningar man tvingas uppfinna i kris.

Christoffer Håål

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: