Människan, skuggans dröm

ἐπάμεροι: τί δέ τις; τί δ᾽ οὔ τις; σκιᾶς ὄναρ ἄνθρωπος

epameroi: ti de tis? ti d’ ou tis? skias onar anthropos

                             Pindaros, Pythia VIII 95-6

Så lyder ett kort avsnitt ur den grekiske poeten Pindaros åttonde pythiska ode, en segerdikt till Aristomenes från Aigina som hade vunnit brottningstävlingen vid pythiska spelen år 446 före Kristus. Odet är i sin helhet 100 versrader långt. De citerade orden ovan kommer från nittiofemte raden, utom anthropos som kommer från nittiosjätte. Dessa rader är flitigt citerade och emellanåt bråkas det om hur de ska tolkas – se till exempel Staffan Fogelmarks kritik av Ingvar Björkesons översättning (återfinns i Text. Svensk Tidskrift för Bibliografi volym 7 nummer 2).

Ett försök till översättning av avsnittet skulle vara:

”Endagsvarelser! Vad är man? Vad är man inte? Människan är en skuggas dröm”

Det är vackert men också kryptiskt. Vad betyder det egentligen att vara en skuggas dröm?

Skuggan är förstås hos grekerna, som hos oss, något som följer efter människorna. Den efterapar hennes rörelser utan att lyckas. Vi lyfter ett glas mot munnen eller kastar något eller skriver något, och skuggan gör samma sak, härmar oss, men får inte ut någonting av det; det ger ingen effekt i den verkliga världen. Skuggans handlande är just en skuggbild, och människan är skuggans dröm i så måtto att den misslyckat handlande alltid drömmer om att vara någon vars handlingar lyckas och får konsekvenser.

I sammanhanget bör man komma ihåg diktens funktion som en hyllningsdikt till segraren vid de pythiska spelen. Segrarna beskrivs ofta med epitet som lysande, strålande och så vidare. Alla människor framstår som skuggor i jämförelse med segrande. Vi klarar inte av att göra det som segraren gör – vad vi gör blir bara en dålig kopia. På så vis blir raden en hyllning till segrarens och i förlängningens människans potential, som få någonsin kommer att förverkliga.

Samtidigt har ordet en annan och i sammanhanget djupare innebörd. Skuggan är inte bara skuggan som vi kastar på marken: skuggan är också det som försvinner ner till det skuggrika Hades när vi dör.

Denna association måste ha legat nära till hands för grekerna, ty bara ett par ord bort står epameridai – endagsvarelser; ordet är besläktat med både ordet efemär och efemerider, en familj dagsländor.

Om vi då läser skuggan mot denna bakgrund, så innebär det att en skuggas dröm är vad den döde drömmer om. Det blir en nostalgisk läsning, där den döde människan sitter i Hades, och minns sin förlorade kapacitet, som är förkroppsligad i ett lysande exempel i segraren vid brottningen.

Men liknelsen kan tas längre än så. Endagsvarelser existerar under en mycket kort tid, och så är fallet även med drömmen. Människan är också död mycket längre än hon är levande: hon börjar som död, föds in i världen för en stund, och är sen död igen. Hon börjar och slutar som en skugga, men för ett mycket, mycket kort ögonblick drömmer hon, och medan hon drömmer är hon det som skuggan längtar efter att vara – en levande människa av kött och blod. Det är något diffust, flyktigt, rusigt, färggrant och omtumlande – precis som drömmen.

Så vad är då människan, för Pindaros? Helt enkelt det korta ögonblick mellan våra födsel och vår död, då vår själ får en enorm potential och existerar fullt ut, ett ögonblick som känns evigt och verkligt när vi är uppe i det, men som när väl ligger på vår dödsbädd kommer att kännas som en dröm som tog slut alldeles för fort.

På så vis lyckas Pindaros, på bara elva ord, på ett fullödigt sätt sammanfatta det bitterljuva i det mänskliga tillståndet.

Fredrik Sixtensson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: