Vad vill de Neokonservativa? Del 1

(Artikelserien är byggd på ett anförande inför Humanistisk Förnyelse vid dess konferens i Hartwickska huset i Stockholm lördagen den 3 september 2016).

Vilka har hört talas om de neokonservativa (också kallade neos)?

Troligen inte många. Ändå bildar de en inflytelserik stämma i den amerikanska åsiktskören, inte minst i utrikes- och säkerhetsfrågor. Neos idéer och inflytande erkänns av insatta bedömare och väcker bland allmänheten allt från vrede till entusiasm. De utgör visserligen ingen formell institution eller yrkeskår, och de bedriver heller inte någon konspiration i den politiska thrillerns mening men de bildar samverkande nätverk som de senaste två decennierna utgjort en mycket tung maktfaktor. (Jag återkommer nedan till frågan om deras organisering och finansiering). De neokonservativa eller neos – som jag här också kallar dem -har visat en i sitt slag avundsvärd förmåga att synas, liksom att samverka och stödja varandra. De har på så vis kunnat ta sig in i maktens cirklar och besätta nyckelposter i politik, medier och förvaltning.

Vad står de då för? Neos vill i princip driva en ”tuff” linje mot USA:s omvärld. Omorientering av deras hållning under det kalla kriget, då deras propåer riktades till Östblocket. Den offensiva linjen motiveras av att landet sägs vara exceptionellt, det är ju känt som tidernas största demokrati- och frihetsexperiment. Men i neos metoder ingår även att dela in stater och statsledningar i onda och goda. Man brukar med en teologisk term tala om manicheism alltså en polarisering av ont och gott. Neos målar upp fiendebilder, byggda på kunskap men också på förenklade resonemang. Mot de förment onda visar de föga förskoning. Neos har en klar tendens att avhumanisera motståndaren.
Såsom ett unikt och framskridet land skall USA enligt neos känna sitt värde. Landet skall inte låta sig hunsas. Dess ledning måste våga straffa de onda individerna och slå ned ”skurkstaterna”. Det skall ta täten i en rörelse för att demokratisera världen. Härvid betonas att ’dygd’ skall genomsyra världen. Dygd uttydes ”demokrati”. Dess förmenta motsats, ”auktoritära” regimer skall inte bara näpsas på klassiskt vis. Deras maktsystem och värderingar måste förändras i grunden och med alla medel.

En sådan anda strider dock mot en lång tradition i USA. Bland kända uttalanden av USA:s statsmän finner man en vilja att visa andra stater respekt och hålla tillbaka sina egna maktambitioner. George Washington bad i kända utsagor Gud förlåta amerikanerna, i den mån de hade överträtt hans bud och agerat olämpligt mot sina motparter. USA borde inte visa omvärlden tillrätta, det borde däremot föregå med gott exempel, förbättra sitt eget samhälle och utöva självkritik. Landets välbefinnande förutsatte hela tiden ett gott uppträdande inåt och utåt. Man borde ställa krav på sig själv, man borde vid behov komma andra folk till hjälp men utan att söka förestava dem deras styrelsesätt.
Hos neos låter det annorlunda. Enligt två tongivande neos William Kristol och David Brooks måste USA äga en ”nationell storhetskonservatism”. Denna skall driva ”en neo-reaganitisk utrikespolitik byggd på nationell styrka och moralisk självhävdelse i omvärlden”. Kristol och Brooks skriver också: ”Vår nationalism utövas av en exceptionell nation byggd på en universell princip, på vad Lincoln kallade ’en abstrakt sanning, som kan tillämpas på alla människor och i alla tider’”. Neokonservative Robert Kagan skriver om sina landsmän: ”Som Upplysningens goda barn tror amerikaner på människans förmåga till fulländning. Men amerikaner tror också … att världens trygghet och en liberal ordning förutsätter att Förenta Staterna – denna ’oumbärliga nation’ – är villig att utöva makt”. Francis Fukuyama skriver: ”Liberalismen är den enda ideologi som äger rätt till medborgarskap i dagens värld”. Och Ben Wattenberg: ”När ni betänker Amerikas syfte, tänk då att en unipolär värld är bra, om Amerika är ’uni’”.

En svensk kännare av neos sammanfattar: ”Eftersom ideologin om det dygdiga imperiet räknar med inte bara en amerikansk världsdominans utan med en omstöpning av världen i dess anda, ger den ett recept för konflikt och krig utan slut. Den moraliserande aggressivitet som den inspirerar till torde med visshet förgifta relationerna mellan länder.… Det dygdiga imperiets krafter utövar enormt inflytande, och ändå är de tankemönster som driver dess insatser bara otillräckligt kända för dem som står utanför rörelsen, oavsett om de återfinns i politik och medier, vid universiteten eller hos den utbildade och medvetna allmänheten. I den mån [de neokonservativas] ideologi alls är känd är det som fragment eller som en tillfällig handlingsgrund för att aktivt bekämpa terrorism. Men den militära stridbarhet som förordas i utrikespolitiken ingår i en övergripande strävan att forma världen enligt en ny elits föreställningar.” (Claes G Ryn, America the virtuous, s.9. Citaten ovan är hämtade ur boken.)

Naturligtvis är inte åsikterna hos alla neos identiska. En del vill agera mer varsamt fast de lär dela de yttersta målen. En del har visat vilja att öppet granska utfallet av neopåverkade åtgärder. Andra är påfallande ovilliga att överge sina   principer. De griper i olika grad till de metoder som finns för att ”immunisera” de rekommendationer som inte visat sig fungera.

Ett problem uppstår, då neokonservativas åsikter och åtgärder bryter med gängse konservativas. Var det inte dessa konservativas motståndare (och inte de själva) som ville rasera gamla regimer och skapa nya på deras grund? Tänk på Rousseau, som sökte urskulda dem som känner avund och vill riva ned samhället, tänk på terrorns franske inspiratör Robespierre, eller på den rastlöse militäre erövraren Napoleon. Vem skulle ha tagit dessa vänstermän för konservativa? Den franska revolutionens jakobiner tillgrep som alla vet våld för att skrämma människor till lydnad och förändra misshagliga samhällen. Vid eftertanke kan man misstänka att neos har missuppfattat idéhistorien. Deras rötter återfinns i europeiskt revolutionärt idégods långt mer än i konservativt. Själva termen neokonservativ verkar vara ett språkspel för att dölja aktörernas avsikter.

Inför en insatt läsare behöver jag bara påminna om vad klassisk konservatism lär: man bör ha en tro på det bestående och det erfarenhetsprövade, man vill ogärna och i nödfall radikalt förändra samhällets grundprinciper. I fall förändringar vidtas bör det ske via reformer som inte stör en gradvis, evolutionär process. Abstrakta idéer eller schematiska planer bör skys. Attityden bör vara ”leva och låta leva.” Ytterst bygger detta på tillit till en högre makt och en vilja att ta ansvar inför den.

Carl Johan Ljungberg

Detta är början på en serie artiklar i ämnet. Del 2 här, del 3 här och del fyra här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: