Normkritik utan tidsuppfattning eller maktanalys

Den normkritiska vågen har sköljt rejält över Sverige de senaste åren. Vad som för några år sedan var helt okänt är idag etablerad myndighetsterminologi. Skatteverket lånar ut sitt twitterkonto till en genusfotograf, medarbetare på Sveriges Radio som ställer kritiska frågor avskedas och Skolverket tillhandhåller material för att bekämpa elevers eventuella motstånd mot normkritik. Normkritikerna vägrar dock kategoriskt att inse sin privilegierade ställning och kör på som om Sverige befann sig på 1950-talet.

De normkritiska teorierna har sipprat ned från universiteten och sedan gjort resan in i myndigheterna. Någon folklig entusiasm har den aldrig burits av. Dess företrädare kan nog bäst kallas vad den franska författaren Philippe Murray benämnde som ”rebellokrater”. Personer på höga samhällspositioner som säljer in sina idéer som om de vore något upproriskt och rebelliskt trots att åsikten redan omfattas av majoriteten i ledande ställning. Att tänkandet redan är inskrivet offentliga policydokument är inte heller ett problem för att det ska vara rebelliskt.

Normen ska kritiseras, med siktet inställt på klichéer och mönster knappast någon idag bekänner sig till. Utbildningsväsendet beskrivs med 40-talet som fond och könsrollerna som det vore mitten på 1950-talet. Antagligen för att inte störa för många har normkritiken udden riktad mot auktoriteter som de senaste sextio åren fått kraftigt reducerat samhällsinflytande. Skoldebatten behandlas som att Caligula alltjämt vore i tjänst. För säg 30-talisterna kan den läraren säkert ha varit verklig. Inte nödvändigtvis, men skolaga fanns ju trots allt då. För den yngre generationen pedagoger är dock frågan om kränkningar i klassrummet så känslig att många drar sig för att utvisa stöka elever eller beslagta mobiltelefoner. Enda platsen där Caligula fortfarande verkar leva och frodas är på de pedagogiska institutionerna i landet.

Samma sak i familjefrågorna. Svenska politiker anser överlag att kvinnor kan konkurrera med män i arbetslivet på acceptabla villkor men gör snabbt halt i familjefrågorna. Vad gäller fördelning av föräldraledighet och ibland även vab-dagar, ses svenska kvinnor som helt i händerna på sina makar. Säger fadern att frun blir hemma blir hon hemma, verkar vara tanken. Kanske är det exempel på en fadersgestalt som fortfarande finns någonstans, men inte i någon relevant samhällsdiskussion kan sägas utgöra norm. Det patriarkala samhälle som kanske kan ha varit en relevant beskrivning av Simone de Beauvoirs franska 60-tal, har noll relevans för förståelsen av svenskt 2000-tal.

Denna kan te sig parodiskt men skapar rejäla problem. Den politiska debatten blir stagnerad och exkluderande för flertalet. Medborgarna söker helt enkelt andra utlopp för att få sina åsikter hörda. Alternativa fora växer fram. Vissa bättre, vissa sämre. Som tur var har normkritikerna också ett svar på detta. Samtidsdebatten är en av få saker som inte liknar nutiden. Den liknar istället 30-talet.

Hugo Fiévet

 

Läs mer: Olof Edsinger: Skolan lär ut queer-marxistisk normkritik

En reaktion till “Normkritik utan tidsuppfattning eller maktanalys

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: