Högern och författningsfrågan

Författningsfrågan är sedan länge död i Sverige. Efter grundlagsändringen 1974, då de sista resterna av maktdelning sopades bort, har vi inte haft någon verklig debatt om frågan. Detta beror framför allt på att den svenska högern, som traditionellt varit de som poängterat just behovet av maktdelning, totalt har släppt frågan.

Långt in på 1900-talet var dock författningens utformning en tung stridsfråga i akademiska och politiska kretsar. En som ofta diskuterade frågan var den berömde högerdebattören Gunnar Unger. 1961 framförde han exempelvis i Svensk Tidskrift sin ståndpunkt om riktningen framåt för Högerpartiet. Det dög inte att stirra sig blind på skattefrågorna, även om det var, och är, nog så viktiga. Han menade att Högern måste ta ett bredare ideologiskt grepp om en mängd frågor, såsom den om författningen, ”en av de centrala frågorna i 60-talets svenska politik”.

Unger är, liksom många högerideologer innan honom, orolig för tre saker kopplat till obefintlig maktdelning: majoritetens diktatur, tidsandans kortsiktighet samt den korrumperande maktkoncentrationen.

Unger vill se en författning som är förankrad i historien och som kan stå stadigt även när det blåser nya vindar:

”Alltså: bibehållande i princip av 1809 års RF, med de modifikationer som kan befinnas nödvändiga. Otvivelaktigt skulle detta tillvägagångssätt vara ytterst besvärligt, men det borde vara värt besväret att bevara den 150-åriga obrutna författningstradition över vilken vi är så stolta och fortsättningsvis, liksom hittills, låta författningslivets praxis utveckla sig inom den gamla regeringsformens ärevördiga ram. För mig är det ett utslag av ohistorisk och traditionsfientlig experimentlusta, av folkhemsk klåfingrighet, att vilja avskaffa den gamla regeringsformen. Det är ännu ett försök att avklippa sambandet med det förflutna, att göra oss urarva av vår historia och utbreda den föreställningen att svenskarnas underbara öden tog sin början den 31 juli 1945, då Per Albin Hansson bildade sin sista regering, eller, i bästa fall, om man vill räkna även med den grå forntiden, den 24 september 1932, då han bildade sin första.”

Han oroade sig för att högern kapitulerade och släppte fram ett parlamentaristiskt envälde, utan några balanserande motkrafter:

”Jag är ingen motståndare till en anständigt fungerande parlamentarism, men jag kan inte inse varför man skall söka binda framtiden vid dagens läge. De politiska metoderna växlar liksom de politiska regimerna, kvar står kungamakten som bäraren av kontinuiteten i vår historia, som vår högsta nationella symbol men också som vår främsta politiska kraftreserv i nödens stund. Jag tycker inte att man frivilligt skall avhända sig denna reserv ens formellt genom att förvandla monarken till en nickedocka och en namnstämpel.”

Unger vill bevara den konstitutionella monarkin, men i övrigt är det maktdelningen som princip han värnar, snarare än enskilda institutioner. Unger nämner ett flertal tänkbara tillvägagångssätt, utöver monarkin, för en ökad maktdelning såsom beslutande folkomröstningar och författningsdomstol. Han vänder sig självklart även emot tanken på avskaffande av den första kammaren, som då fortfarande fanns kvar. Han menade att första kammaren inte borde avskaffas utan i stället reformeras för att bättre balansera den andra kammaren. Antingen genom att låta kammaren vara rent politisk med suspensivt veto eller kanske till och med ge den en mer korporativ karaktär.

En ganska pragmatisk hållning till utformningen således. Unger menar att högern borde inrikta sig på att få igenom åtminstone något av förslagen. Vilka det blir är sekundärt, eftersom det är att begränsa makten som är det primära. Grundläggande i konservativas syn på makten är nämligen att den korrumperar och att alla makthavare tenderar att missbruka makten. Makten är en farlig kraft. Av denna anledning behöver makten alltid kontrolleras, balanseras och begränsas. Detta gäller oavsett om styrelsesystemet kallas monarkistiskt, demokratiskt, aristokratiskt eller annat. Makthavare kommer alltid försöka att undanröja hinder i syfte att ge mer makt åt sig själva, varför det är allas plikt att försöka upprätthålla de institutioner som begränsar makten. På detta sätt undviker man maktmissbruk och minskar i längden risken för tyranni.

Liknande åsikter har under lång tid funnits inom högern. I talet ”Den konservativa åskådningen i svensk politik” varnade Rudolf Kjellén redan under 1900-talets första decennium för en framtida obefintlig maktdelning och rådde högern att motsätta sig en sådan utveckling: ”Liberalismen synes numera hart när identifiera sig med denna programfråga. Detta är för öfrigt helt naturligt; personlighetsprincipen kan icke stanna vid sin första seger — de samfaldia valen — , utan den måste fortsätta sitt arbete genom reaktion mot census och öfriga »garantier». Följa vi dess riktning ännu längre, ända ut till de yttersta konsekvenserna, så finna vi äfven Första kammaren och tronen aflägsnade. Personlighetsprincipen i sin individualistiska form längtar ytterst till republiken liksom en flod till hafvet. Men dit kunna vi ej följa med. Vi kunna icke riktigt vara med ens till den närmaste stationen: den oorganiserade allmänna rösträtten. Detta vore nämligen af oss ett förräderi mot nationalandan, som kräfver en representationsform efter Sveriges historiska och geografiska fason. Vi kunna icke låta en enda samhällsklass, under rösträttens skyddande förklädnad, göra tabula rasa med alla andra klasser här i landet. Läkarens hand vid Juntas, som endast stryker bordet rent, är icke den »försiktigt dröjande» hand, hvarom Burke talar i vårt motto.”

Senare fortsätter han och skriver att ”Bittra erfarenheter har lärt oss att icke söka idealet vare sig högst uppe på autokratiens höjd eller längst nere i demokratiens slätt, utan i de mellanliggande typer af maktfördelning som giva både personligheten och massan dess rätt”.

Kjellén förespråkar här alltså också maktdelning, om än med en betydligt mer skeptisk inställning till demokratin i grunden. Han menar att den framväxande parlamentarismen inte på något tillfredsställande sätt kunde förmå att vare sig skapa betryggande garantier mot ensidiga beslut eller skapa tillräckligt utrymme för individens frihet. Han skriver att det inte är ”godt för en myndighet att vara allena”. Sedan citerar han Louis de Geer som menade att ”Hvarje mänsklig makt behöfver vid sin sida en jemlike för att icke förr eller senare urarta till ett envälde, som sätter sin egen maktfullkomlighet framför sanningens och rättvisans.” Kjellén anser att det finns ett stort värde i att dela upp makten i riket för att på så sätt minska risken för tyranni.

Parlamentarismförespråkare, menar han, önskar dock total makt och vill inte se sin makt begränsad av vare sig tvåkammarsystem, kungamakt eller något annat. Han anser att om dessa får som de vill kommer bara en förtryckare att bytas mot en annan, den kommer utgå från massans makt istället för kungamakten. Den enda skillnaden kommer vara att man bytt herre. Han skriver att parlamentarismen ”fattad som naken princip, der den gifver 51 menniskor all rätten och 50 ingen, hotar således uppenbart med tyranni för minoriteter och visar sig därmed i full strid mot just den demokratiska princip, som skulle vara dess utmärkande drag.” För att undvika detta bör statsskicket utrustas med ett antal nödvändiga säkerhetsventiler som motverkar de faror som skulle vara risken med parlamentarismen.

I sådana här resonemang tydliggörs en av kärnpunkterna i Kjelléns åsikt kring statsskick. Det viktigaste målet med utformandet av ett system tycks vara att undvika förtryck uppifrån. Han är därför beredd att förkasta såväl parlamentarism som monarki, eftersom han anser att dessa system riskerar att förtrycka folket i allmänhet och minoriteter i synnerhet. För Kjellén har balans ett värde i sig. Maktbalans och bred intresserepresentation över tid är nödvändigt för att förhindra att en tillfällig åsiktsradikalisering eller tidsandeförändring totalt omintetgör en långsiktigt hållbar politik.

Han skriver: ”Må vi i de stora frågorna icke taga exempel af 1719 års män, som kastade landet i nya överdrifter, utan istället af 1809 års män, som sökte jämvikt i samhällsskicket och efter råd och lägenhet tillmötesgingo alla berättigade kraf, hvarifrån de än kommo, från gamla eller nya”.

Detta kopplar han också till den då i politiken högaktuella klassfrågan: ”Folkets inre historia synes få sitt väsentliga innehåll genom trängseln mellan olika samhällslager, hvilka liksom vattenskikten i ett haf sträfva att komma upp till ytan och sålunda stiga och falla i en ständig cirkulation. Så har det varit i vår svenska historia. Vi se först ett råd, en högaristokrati av jorddrottar, därpå trädde i historiens förgrund en ämbetsaristokrati, adeln, och en bildningsaristokrati, prästeståndet. Då år 1866 tiden äfven för dem var kommen att afträda från ledningen, så övertogs den af det forna bondeståndet, landsbygdens hemmansägareklass. Det är nu så, att döma af tidens tecken, som skulle det åter stunda till aflösning. Det fjärde ståndet, arbetareklassen, trängar in på arenan i det tredje ståndets ställe. Med den egoism, som innebor i alla samhällsklasser, har den ene efter den andre makthafvaren gjort sig makten till godo, och givetvis ska detta bli fallet äfven med de nya arftagarne”.

Jämvikten återkommer ofta som ämne för Kjellén, stundtals presenterar han sin ståndpunkt genom att ställa Montesquieu och Rousseau mot varandra. Trots att båda uttryckte samma mål, den politiska friheten, hade de helt olika vägar dit och olika definitioner av frihet. Montesquieus maktdelning och separerade maktsfärer, mot Rousseaus folksuveränitet och maktkoncentration. I Kjelléns perspektiv representerade den förra jämvikt och den senare ensidighet.

”Rousseau är ytterlighetens man med berådt mod och full afsikt, när Montesquieu är moderationens. Innerst bottnar motsatserna i olika tro: R. tror att folkviljan intuitivt söker det goda och rätta som magnetnålen sin pol, M. har sina tvifvelsmål härom och vill för säkerhets skull insätta yttre garantier i spelet. Det faller vidare i ögonen, att R:s perspektiv är inställt från början i en viss riktning – faran skymtar endast från höger., medan M:s system kan tillämpas i alla väderstreck. Ge vi den förres lära samma allmängiltiga räckvidd, så komma vi till den skematiska motsatsen mellan maktfullkomlighet och maktfördelning – en sammanfattning af väldet i en hand å ena sidan, jämvikt mellan flera händer å den andra.”

Kjellén förespråkade balans väldigt brett. Både världspolitiskt som maktbalans mellan världsmakter, men också balans i statens styre. Han menade att den politiska utvecklingen gick mot att ”icke ett spår af garantier i stort eller af värde får finnas; konungamakt, tvåkammarsystem, institutioner och prerogativer” utan ”allt slungas eller förnedras till tomma former.” Detta var en utveckling Kjellén inte ansåg önskvärd.

De inom högern som lyft författningsfrågan efter grundlagsändringen 1974 är väldigt lätträknade. En av ytterst få är den frimodiga före detta riksdagsledamot tillika docenten i nationalekonomi Anne-Marie Pålsson (M), som under många år engagerat sig i frågan. 2008 presenterade hon bland annat på DN Debatt en undersökning hon låtit riksdagens utredningstjänst göra.

Hon skriver: ”Sverige har en unikt maktlös riksdag. Sverige utmärker sig i en ny studie genom att vara det enda landet i OECD som saknar en reell maktdelning. Vår grundlag är byggd på principen om maktkoncentration i stället för maktdelning.

Så har det blivit – inte för att vi folkvalda vill ha det på det här viset – utan för att den svenska grundlagen berövat riksdagen dess reella makt. Under långvarigt socialdemokratiskt styre har nämligen parlamentarismen hos oss drivits till vägs ände. Ingenting får stå emot folkets vilja, såsom den gestaltade sig på valdagen. Folket delegerar makten till riksdagen som sedan delegerar den till regeringen.

Man kan därför säga att den svenska grundlagen är byggd på principen om maktkoncentration, snarare än den om maktdelning.”

Hon konstaterade att Sverige är det enda landet inom OECD som inte har en enda institution för horisontell maktdelning. Såväl författningsdomstol, dubbla kammare och direktvald regeringschef lyser med sin frånvaro. Folkomröstningsinstitutet är inget att hänga i julgranen då det saknar initiativrätt och bara är rådgivande. Att valsystemet är proportionellt med mycket svagt inslag av personval gör att lojaliteten riktas mot partierna snarare än väljarna. All makt, menar hon, utgår från samma lilla grupp människor i partitopparna eftersom det finns ett så stort beroende mellan alla maktinstitutioner. Alla potentiella maktbalanserande institutioner utgår på något sätt från parlamentet och har mer eller mindre formen av parlamentariska organ: såväl regeringen som konstitutionsutskottet och Riksrevisionen. Regeringen har inte ens en skyldighet att följa lagrådets rekommendationer, varför förslag från regeringen som strider mot grundlagen inte på formella grunder kan stoppas av någon oberoende instans. Till detta kan läggas att inte heller den geografiska maktdelningen tillför något egentligt balanserande drag i Sverige. Regionerna är svaga och kommunerna må ha tilldelats mycket ansvar, men är till följd av sin litenhet och statliga begränsningar inte i kraft att utgöra någon faktisk motvikt till statsledningen.

Hennes, kan man tycka, anmärkningsvärda upplysning om Sveriges författningsläge fick dock svagt gensvar inom alliansen, liksom hennes andra anmärkningar på den starka maktkoncentrationen i Sverige. I stället visade partiledningen vad de tycker om folk som lyfter dylika frågor genom att frysa ut henne från makten och gemenskapen, liksom de senare gjorde med kollegan Finn Bengtsson när han ifrågasatte Decemberöverenskommelsen som syftade till att utradera konkurrensen även mellan partierna inom riksdagen.

Jag skulle vilja hävda att de flesta intellektuella konservativa som på allvar reflekterat över frågan har landat i att Sveriges författning måste få större inslag av maktdelning. Ändå är frågan mer eller mindre död i svensk debatt, av flera anledningar. De konservativa har med decennierna fått mindre och mindre inflytande inom borgerligheten. Samtidigt är författningsspörsmålet en tung och avancerad fråga som passar dåligt i en tid när partierna gått från att vara ideologiska folkrörelser till att vara kortsiktiga kampanjorganisationer. Ska man driva igenom större maktdelning krävs envishet, långsiktighet och en ideologisk styrka. Sist men inte minst korrumperar makten. Och varför skulle de styrande i detta system vilja dela med sig av makten?

Författningsfrågan skulle behöva lyftas upp och ges den uppmärksamhet den förtjänar. Detta skulle dock antingen kräva folklig resning eller en fördjupad ideologisk debatt i Sverige. Båda alternativ känns i dagsläget avlägsna.

Tony Gunnarsson

 

Mer i ämnet:

Unger, G. Högern – ett konservativt högerparti. Svensk Tidskrift, 1961.

Kjellén, R. Nationell samling. Hugo Gebers förlag. Stockholm, 1906. S 19-43.

Kjellén, R. Parlamentarismen i våra dagar 1. Politiska konturer. Nya dagligt allehanda. 1893.

Kjellén, R. Ett program. Hugo Gebers förlag, Stockholm 1908. Sida 82-97

Kjellén, R. Jämvikt. Nya dagligt allehanda, 16 juni 191

http://www.dn.se/debatt/svensk-maktkoncentration-den-varsta-i-hela-oecd/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: