Futurismen, våldet och morgondagens italienare

Med den italienska futurismen blev manifestet en konstform. Filippo Tommaso Marinetti (1876-1944), rörelsens grundare och förgrundsgestalt, såg sin tids europeiska kultur – med sitt romantiska bakåtblickande, sina lättsmälta ideal, sin tomma konformitet och sin estetik som skulle passa i krämarsalonger – som svärmisk och småsint bekväm. Det var en stagnerad dy som kväste innovation, och gödde veka män. Med The Foundation and Manifesto of Futurism (1908), en temperamentsfull kampskrift tillika konstverk, söker han revitalisera Italien –  med ungdomsdyrkan, hastighetens skönhet och kriget som “världens enda hygien” ska en ny konstnär formas.

Marinetti ger oss en konstnär, som ståendes på modernitetens tröskel måste göra sig fri från tunga likdunster. En konstnär, som med ett heroiskt och våldsamt språng måste kasta sig in en värld av gryende titaniska krafter – dånande industrier, flygplanets ilskna dolkstöt i himmelens dåsiga buk, smattrande motorer och skrov av metall som slår och spränger vågornas skum. Ett artilleri mäktigare än någon åskgud – det är äkta konst, genomsyrad av livskraft, som får konstnären att till bredden fyllas av vilja och berusande dynamik. Med elektriskt ljus ska den tysta och tunga, löjligt sentimentala och sensuellt sliskiga månen jagas bort från städernas himmel. I manifestet som konstform sprängs väggen mellan konst och handling, och inte längre ska verket vara en betraktelse – livet, i all dess oordning och strävan, ska ta plats i verket, och verket ska vara en viljeakt, som ska förändra, ja förädla, världen och konstnären.

I Critical writings, utgiven av Farrar, Strauss and Giroux, finns Marinettis viktigaste essäer samlade, vilka ger en god överblick av futurismen som konstnärlig och politisk rörelse. Futurismen i sig är väldigt intressant i sitt försök att förena konst och handling, men även i dess radikala kritik och avståndstagande mot allt vad historia, tradition och kulturarv heter. Att läsa deras skrifter är att se konservatismen från en ovanlig synvinkel, och deras aggressivitet kräver ett svar på hur arv och tradition inte måste innebära stagnation.

Futurismen avsäger sig allt värde i tidigare verk, ty för dem är konsten och konstnären densamma, verket och handlingen två yttringar av samma vilja. Att beundra gamla tavlor är att stympa sin egen känsla, att bosätta sig bland lik, vars verk är blott skugglika eftersvall av deras handling – den friska konsten är den unge mannens slagkraftiga ambition och spänstiga innovation, och den måste i moderniteten stå obehindrad. Det är en fråga om individens förverkligande och förädlande.

Men orden modernitet och individualitet har förstås för futuristerna inte den bemärkelse de har idag. För futuristerna är frihet inte möjligheten att välja svaghet och feghet, framsteget är inte socialismens idé om utjämning och allas okränkbara rättigheter, industrin är inte ett verktyg för materiell tillfredsställelse och idisslande belåtenhet – idealet är inte ett paradis på jorden. I Electric war: A futurist visionary hypothesis (1911) beskriver Marinetti en framtid där modernitetens produktionsmedel sprängt det gamla samhället; i och med att tekniken för alltid tillgodosett hennes grundläggande behov, så kan människan ägna all sin tid åt exercis, tekniska framsteg och fysisk fulländning. Hon skall lämna jorden under sig, transcendera genom hastighet, och i skyarna föra ett ännu kraftigare och mäktigare elektriskt krig – hon ska bli dansande åska. Konst kan inte vara något annat än våld, grymhet och orättvisa, och den enda individen som har ett värde är en övermänniska, som genom att bejaka sin skapande anda och dess destruktiva förverkligande överskridit sig själv och sin omgivning.

För att det futuristiska verket ska nå denna aggressivitet och fullständiga frihet så är det inte bara konstens motiv som måste omvärderas, utan hela dess form. I måleriet sprängs alla stela, precisa figurer som vore de kartescher, och i djärva stråk sveper deras mångeggade former likt hastigheten själv, fullständigt frigjorda från de fack traditionen försöker placera dem i. Alla konstformer måste vara helt och hållet antiintellektuella, förkunnar Marinetti i Technical Manifesto of Futurist Literature (1912), rensade från alla grubblerier, långa beskrivningar tyngda av gaggiga adjektiv och pådyvlade moraler som vävts av spindelaktiga fingrar, högt uppe i något elfenbenstorn. Själva “jaget” i konsten måste utplånas. Alla berättare som skildrar världen genom långsynt sentimentalism och tradig psykologi kan inte längre tillåtas att degenerera människan och besudla världens inneboende väsende – kraft, och den kalla, obönhörligt krossande materian som välver sig under dess verkan. Konstnären måste anamma sin opersonliga intuition, och med ren instinkt och djärva språng binda ihop element som för tanken ter sig motstridiga och oförståeliga, men för viljan är fullständiga. I litteraturen skall syntax helt överges, till förmån för ord-i-frihet, typografiska experiment där form, onomatopoesi och begrepp vävs samman till ett enhetligt uttryck.

 

Att bli förstådd är inte nödvändigt, hävdar Marinetti. Men likväl kan futurismen inte tillåta sig att bli meningslös i inåtslutenhet, en uppsättning ideal och ett system bland andra, nedskriven och lagd på någon dammig bokhylla. Futurismen måste vara potent och manifesteras i verkligheten. Under 10-talet skulle futuristerna komma att sätta upp kontroversiella pjäser och uppläsningar, där avantgardistisk konst blandades med politisk agitation och revolutionära uppmaningar, och som under hetsiga provokationer ofta kom att urarta till slagsmål. Österrike-Ungern utnämndes till Italiens politiska och kulturella fiende, högsäte för alla germanska svärmerier som förpestade Europa. Futuristerna krävde ett patriotiskt krig, varigenom Italien skulle återfödas i stål och betong, och träda fram som modernitetens främsta nation.

Att futuristerna är uttalade nationalister, samtidigt som de frånsäger sig nationens historia, arv och en tanke på folkvilja är för dem ingen motsägelse. I Futurist Patriotism (1919) hävdar Marinetti att nationen inte är likt en utvidgad familj, grundad på blod, arv och gemenskap, utan snarare en högre nivå av individualitet. Italien själv är en kropp och vilja, sammansluten av strävan och den storsinta generositeten en stark känner inför en svag genom vänskap och gemensam sak. Genom Nationen förstärks individen mångfalt, och patriotism är den futuristiska passionen, heroismen och strävan efter mänsklig förädling – att stå bortom alla dagliga bekymmer, och äga villigheten att dö för Morgondagens Italien.

Familjen å andra sidan är för futuristerna något degenererande, en förening grundad på mannens sentimentala kärlek till kvinnan, och som leder till att han som fader blir en småsint tyrann, som kuvar ungdomen. I Against Marriage (1919) kräver Marinetti äktenskapets upplösning och kvinnans sexuella frigörelse. Det finns ett viss patos hos honom för att kärleken mellan könen således skulle bli mer äkta och ren, men allra främst är det för att han förutspår att familjen på så vis ska gå under, och med familjen den gamla kulturen och samhällsordningen. När ett barn väl föds, så skall det istället uppfostras av Nationen, ty Italiens söner måste bli “livliga, kamplystna, muskulösa och våldsamt dynamiska”. Under sin uppväxt måste de undgå inte bara sin moders daltande, utan kvinnor överhuvudtaget; de får inte tillåtas att feminiseras i sina lekar, och i sin ungdoms vår när de är som starkast likt en “fånig liten slav” snärjas av någon söt flicka. För futuristerna är manlighet inte längre något partikulärt, med sina dygder och roll i världen, utan som förutsättningen för heroism något absolut, som hänsynslöst måste bejakas över allt annat.

Futurismens beskrivning av nationen stämmer föga överens med verklighetens nationer. All handling verkar som något partikulärt, inom vissa ramar och för begränsade mål, och det är endast i en sådan handling som det universella och idén äger verklighet, och undkommer fantasins och abstraktionens obegränsade intighet. Det vet futuristerna, och därför behöver de Italien och dess kamp mot andra nationer. Men eftersom Futuristerna inte kan erkänna arvet, så blir deras nation vacklande, och en konstlad efterhandskonstruktion. Den är en nödvändighet för att realisera idén om heroisk handling, men samtidigt får den inte säga emot deras aversion mot kulturen. För dem är nationen egentligen inte mer än en projicering av deras strävan, ett altare att offra sig på, för sin egen vilja och konst. Nationen ger futuristen en bataljon, ett slagfält, och ett renande stålbad.

När första världskriget väl bröt ut intensifierade futuristerna sin propaganda på hemmaplan, och många av dem reste med glädje till fronten. För de européer som hade hyst abstrakta plikter och sekundär patriotism, rättfärdigat sig med moraliskt bekväma idéer om “krig för fred” och haft hopp om att som individ göra stordåd och vinna ära skänkte kriget hänsynslös hopplöshet, och skulle göra den efterkommande konsten sjukligt nedbrytande, med en ständig känsla av meningslöshet och uppgivenhet. Men futuristerna hade redan avfärdat alla sådana idéer som veka drömmar och borgerligt svärmeri; i krigets destruktion fann de inget chockerande, utan just den rena kraft, sublima dynamik och individens överskridande de förkunnat och åtrått. Om något blev deras övertygelse förstärkt av kriget.

Kriget var vunnet och Österrike-Ungern krossat, moderniteten inledd och den gamla kulturen på reträtt; för futurismens fullbordan ansåg Marinetti att det enda som kvarstod var att Italien genomgick en renande revolution. På den Italienska fronten hade futuristerna sett uppkomsten av stormtrupperna arditi – de våghalsiga – som beväpnade med dolkar och handgranater skulle rusa ner i fiendens skyttegravar för att snabbt och chockerande bryta genom deras försvarslinje. Utan fruktan för fara var det seger eller hela truppens död som gällde. Arditisoldaten var den nya, modiga italienaren, född på slagfältet, och genom att samla dessa veteraner under sig, och som ett politiskt parti slåss om makten i Italien, så tänkte futuristerna att de äntligen skulle kunna skapa en heroisk nation.

Föga förvånande hade dock en avantgardistiskt konströrelse svårt att få genomslag. De nationalistiska, revolutionära och våldsamma tendenserna som kunde locka folk i mellankrigstidens oroliga Italien fångades istället upp av den gryende fascistiska rörelsen. Många futurister satte då sitt hopp till Mussolini som den modernistiska revolutionär som skulle leda Italien till ytterligare segrar, och det futuristiska partiet kom att slutas ihop med flera andra nationalistiska fascio i bildandet av Fasci Italiani di Combattimento 1919. Futurismen hade till en början stort inflytande på den fascistiska estetiken, men det skulle dock inte dröja länge innan Marinetti ansåg att fascismen blev en reaktionär och auktoritär dåtidsdyrkande rörelse, och likväl åsidosatte fascismen ofta futurismen för en mer nationalromantisk och nyklassicistisk estetik. Futurismen hade förlorat mycket av sin slagkraft, och dess konstnärliga innovationer var inte längre lika intressanta; futurismen skulle komma att ebba ut under ett ömsom avståndstagande mot Mussolini, ömsom nedtoning av sina teser inför densamme för att vinna hans gunst. Till slut blev Marinetti till och med akademiker, gifte sig och blev far till tre döttrar. Futurismen dog definitivt med Marinetti 1944.

Det står nära till hands att se futurismen som uttrycket för en vilsenhet och diskontinuitet, ett resultat av modernitetens upplösande av det gamla Europa, och ett försök att ersätta en gammal och bruten ordning med den absoluta individen, våldets hänförelse och hastighetens berusning. Omgivningen är svag och brusten, och futurismen sluter sig inom sig själv, kräver inget rättfärdigande utifrån, existerar enbart som sin vilja till makt. Den skapar en heroism som som inte görs för något, som inte bringar någon egentlig ordning eller seger i världen – som är överskridande utan att överskrida till något. Det är en världsbild av ren esteticism, och ett varande som är blott sin egna aktualiserande handling – ingenting finns bortom detta, och all osäkerhet är bortblåst av denna enkla våldsamhet. Det är en lösning som är enkel, och oerhört lockande i en sjuklig tid. Den gyllene solen Europa har lämnat sin fasta gång, och berusad störtar den genom de tomma rymderna – hela stjärneduken svallar, månen bränns till aska. Fylld av våldsam skönhet störtar den mot horisonten, och likt en skiva av brons förkunnar den i blodröda svall av värme sin tragiska heroism, och under ett metalliskt dån kuvar sig världen i fasa. Livet är liv – varken mer eller mindre än skönhet, vilja till makt och instinkt. Inget bakåtblickande, inget tvivel, och med solens undergång lämnas den efterkommande världen utan arv, i en evig järnålder. Blodet har varken värde eller prakt, förkunnar Marinetti, innan det frigjorts från artärernas fångenskap, av eld eller järn.

Att futurismen hamnar i sin radikala handlingsdyrkan beror dels på dess likställning mellan konsten och konstnären som individ, dels dess avbrott med all historia och arv. Faktum är dock att futurismens avbrott är omotiverat. Även om det bekväma hyllandet av gamla triumfbågar och deras arkitektur på en söndagseftermiddag, med konstkännaren och historikerns smackande, och turistens gapande beundran vore för Italien något stagnerat, förnedrande och svagt, så betyder det inte att triumfbågen i sig inte har något värde. Egentligen borde det stå nära till hands för futuristerna att se den som en segerandas materialiserande i världen, som en syntes mellan konstfärdighet och handling som restes till en Ceasars och Roms ära. Forna stordåd och tankar stagnerar inte nödvändigtvis inte människan; snarare genom att skänka nästkommande generationer sammanhang och en kontinuerlig strävan är de grogrund för nya stordåd och segrar. Det enda futuristerna lyckas med är att angripa de som dyrkar döda former, utan att uppfylla dem med handling, de som bara ser sin tid som en blek avbild, och inte en arvtagare till forna tider – det vill säga de som misslyckas med att förvalta arvet, och få det att återfödas i moderniteten.

Om något vettigt skall fås ur futurismen så är det hur de, genom sin reaktion mot ett sjukligt förvaltande av arvet, visat att brott i den kulturella kontinuiteten och storheten inte bara sker av uttryckligt nedbrytande krafter som socialism, utan kanske främst av ett folks egna stagnation. Att hålla fast vid de gamla former som faktiskt är döda, att drömma om forn storhet och samtidigt äga en slapphet, godtycklig frihet och underlåtenhet att gå i kamp för den plikt arvet lägger på sin arvtagare, att se kulturen som ett intressant museiföremål, berättelse eller tankelek, och inte något som måste levas, anammas och hävdas – det är vad som gör ett folks underliggande ande tandlös och skrumpen. Det är vad som lämnar en kultur och ett folk till sin egen undergång.

Om futurismen kunde acceptera arvet så skulle dess tes omformas till att kultur som enbart form är död konformitet, och att vurma för den forna kulturer som gått under, och inte längre kan uppvisa handlingskraft eller förverkliga ideal i samhället är sentimentalitet och en låtsaslek. Lösningen på modernitetens sjuklighet är inte att försöka förvandla kulturen och samhället efter en dröm om hur romarriket, medeltiden, fornnorden eller någon annan svunnen tradition såg ut – det saknar förmågan att faktiskt verka för idealen i världen.

Det går inte som futuristerna vill att skapa en ny människa ur intet, lösgjord från sin natur och historiska plats. En människa har alltid en plats inom en kultur, men en sann kultur måste även kunna fostra nya ansvarsfulla och skapande personligheter. En människa som känner vördnad och plikt inför sin omgivning, men ständigt försöker förädla den, och förmår att skapa utöver den – en man som bär sin faders färger med stolthet, men i sin ungdoms strävan ständigt önskar att överträffa honom. Endast en sådan livs- och handlingskraftig människa kan förvalta, förverkliga och förädla arvet, ty hon äger den underliggande viljan som är förutsättningen för tradition. Futuristerna äger dock enbart denna vilja, löskopplad från sitt arv, och därför kan deras heroism aldrig bli lika stor som det uppoffrande en man i ett sammanhang kan utöva. Futuristernas konst äger kraft och uppåtriktad strävan, men då den endast försöker försköna en egen, alienerad individ blir dess strävan tragisk, och kan aldrig bli lika kraftig som den konst som hävdar en äkta livskraftig skönhet, och individens fullkomning i en högre ordning.

Marinetti använder sig oftast av ett medicinskt bildspråk, hans tids människa är svag, sjuklig, utan virilitet eller temperament och med igentäppta artärer, medan futurismen är den stora medicin som skall skänka Italien hälsan åter. Om en sjuklig man skänks kulturens purpurskrud, om den hänger löst över en krokig rygg som ständigt böjer sig för sin omgivning, så kommer den helt menlöst låta sig rivas av eggar och mörkt sly, solkas grå av lera, trampas av fienders hånande sandaler och under tunga moln och droppande grenar förringats till en sliten filt, som föga skyddar en frusen och eländig kropp. Nej! Nog behövs det att det är en hälsosam kropp som iklär sig dess tyg! Purpur passar endast över breda, starka axlar, när dess lyster brinner under solens eviga skönhet, och dess veck häver sig över en ungdomlig bringas friska andetag!

 Henrik Jonasson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: