Dags att göra upp med Segerstedtmyten

Publicisten Torgny Segerstedt var under sin levnad mycket omstridd. I breda lager var han ansedd som direkt farlig, som någon som aktivt sökte föra in Sverige i andra världskriget. Den svenska regeringen var tvungen att aktivt ingripa mot hans verksamhet. På senare tid har det uppstått en revisionism som försöker framställa honom som en insiktsfull försvarare av västerländska värderingar. I denna artikel föreslår jag att man omedelbart bör göra upp med denna verklighetsfrämmande bild och åter se Segerstedt för vad han var.

Segerstedt (1876-1945) är död sedan drygt sjuttio år sedan. Ändå är han en alltjämt aktuell referens.      Jan Troell lyckades med sin film Dom över död man (2012) vinna åtskilliga priser både i Sverige och i världen och sannolikt göra honom känd för många yngre som inte var uppmärksamma under historietimmarna. Filmen som väl inte alls är det värsta som gjorts i den Segerstedtpanegyriska genren försökte problematisera bilden något, genom att dra fram litet snaskigheter i hans privatliv, men förde i stort sett vidare den grundfalska bilden av den politiske kämpen som slogs mot en korrumperad maktelit (särskilt hård är skildringen av den förment pro-tyske Gustav V).

Recensionerna av filmen visade att den entydigt positiva bilden av Segerstedts opinionsbildning lever hos kritikerna. I Sydsvenskan hette det att den ”påminner om vikten av civilkurage och att kampen mot nazism och rasism i alla dess former ständigt måste föras” (7/12 2012). Mest absurd är kanske P1:s recension, där det hävdas i ingressen att filmen ”handlar om Torgny Segerstedt som under andra världskriget var närmast ensam om att i svensk borgerlig press bekämpa nazismen” (samma datum). Skall man få intrycket att svensk borgerlig press – till skillnad från socialistisk press och den store hjälten Torgny Segerstedt – skulle haft sympatier för den tyska nationalsocialismen? Den som är medveten om de verkliga förhållandena kanske drar på munnen, men det är viktigt att inse vilken propagandafunktion påståenden av detta slag kan ha.

Innan vi går till botten med Segerstedtmyten bör några ord om Segerstedts biografi sägas. Segerstedt var från början religionshistoriker och också som sådan kontroversiell. Han sökte först att lägga fram en docentavhandling i religionshistoria om polyteismens uppkomst. Den befanns underkänd, då det inte framgick att författaren var kristen (något som då ansågs krävas). Han lyckades dock slå sig fram på undervisning och annat, och fick efter åtskilliga konflikter en personlig professur i religionshistoria. Han var alltså redan som akademiker en omstridd person, och han såg sig nog som något av en ateistisk himlastormare som gjorde upp med de teologiska auktoriteterna.

Upprorslusten och självhävdelsebehovet tog han med sig in i journalistiken, som skulle bli hans enda egentliga sysselsättning efter att han givit ut sitt sista vetenskapliga verk 1915 och övertagit redaktörskapet i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1917. Redaktörskapet var mycket aktivt, för utom att han tydligt påverkade den allmänna inriktningen i liberal och ententevänlig riktning, skrev han väldiga mängder själv. Visst kan man beundra den väldiga arbetskapacitet som det måste ha krävt att driva en tidning i så hög grad som ett enmansprojekt, men samtidigt måste det också sägas att det låg något diktatoriskt i hans redaktörskap.

Segerstedts vedersakare, litteraturvetaren och filosofen, John Landqvist menade att Segerstedt inte hade varit mycket utan Hitler, att minnet av honom nog inte överlevt många år efter hans död, om det inte vore för Adolf Hitler. Att fördjupa sig i den liberala hållning han utvecklade under 20-talet ger alltså inte mycket. Hitler är början och slutet på historien om Segerstedt. Han hade upptäckt honom tidigt, redan efter ölkällarkuppen 1923 skrev Segerstedt att man inte bör bagatellisera ”pajasupptågen i München”.

Verkligt genomslag fick dock Segerstedts först när Hitler grep makten. Hans artikel den 3 februari 1933 är berömd. Slutorden ”Herr Hitler är en förolämpning”, som han inte hittade på själv utan tagit från en satirteckning, och åtskilliga andra smädelser skapade en skandal. Även om han tidigt såg problemen, innehåller hans artikel påtagligt litet information och heller inga åtgärder som ska vidtagas, utan bara smädelser.

Så fortsatte Segerstedts polemik. Närmast dagligen kom smädelser mot den svenska undfallenheten. Samlingsregeringen fick under kriget utstå mycket smälek. Frågan var dock vilket slags politik Segerstedt egentligen önskade. Han gnällde ständigt på samlingsregeringens undfallenhet, men borde ha insett att en hårdare linje kunde innebära krig. Han sade sig vilja ha neutralitet, men de åtgärder som han någon gång förespråkade, vid sidan av stora ord och förolämpningar, föreföll ägnade att provocera fram krig. Han önskade till exempel ett mer aktivt stöd för Finland, trots att Sovjet och Tyskland då var i icke-angreppspakt. Insåg han inte problemet i att samtidigt provocera Sovjet och Tyskland? Dagligen kom häftiga provokationer i GHS som föreföll ägnade att provocera fram reaktioner. Samlingsregeringen var tvungna att flera gånger ingripa mot Segerstedts skriverier. Han ansågs utgöra en säkerhetsrisk i en tid när Sveriges regering kämpade för att hålla landet utanför kriget.

Segerstedts agerande kan förstås mot bakgrund i hans problematiska ideologi och abstrakta, verklighetsfrämmande syn på rätt. Hans son har sammanfattat den på följande sätt (och detta är alltså menat som beröm): ”Vad som var möjligt och icke möjligt var för honom en oväsentlig fråga i jämförelse med frågan vad som är rätt orätt.” I likhet med den franska revolutionens jakobiner var abstrakta principer för honom viktigare än att göra gott i en konkret situation. Om krig blev resultatet av hans principer var han beredd att betala detta pris.

Många som i dag lyfter fram Segerstedt är naiva och inser inte dessa saker. De tänker att eftersom han var emot nazism var han säkert bra. De är inte insatta i detaljerna och har inte läst något han skrivit. Han lyfts fram trots att det inte saknades ståndaktiga antinazister i Sverige under Segerstedts tid som inte delade hans många svagheter. Men Segerstedt har också mer medvetna tillskyndare. Segerstedtbeundrare finns bland annat bland krigshetsande s.k. neokonservativa, som önskar fler amerikanska krig i Mellanöstern.

Detta visar att Segerstedtvurmen inte är något oskyldigt. Den som hyllar Segerstedt legitimerar hans verklighetsfrämmande och farliga ideologi. Det är alltså inte en dag för tidigt att göra upp med Segerstedtmyten.

Simon O. Pettersson

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: